Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1854, sida 2

kiksdagen. I plenum den 31 Maj afhandlades på Riddarhuset frågan om koleraspärrningarne, som slöts dermed, att ståndet antog utskottets (förut i H.-T. meddelade) förslag. I frågan om skjutsningsbesvåret biföllos 1:a och 2:a punkterna af utskottets förslag, afstyrkande gjorda motioner om skjutsningsbesvärets fullkomliga skiljande från jordbruket och skjutsens ställande på entreprenad, understödd af länsvis utgående bidrag (hr Sandsrömers förslag). Tredje punkten, deri utsk:t tillstyrkt, att skjutslegan vid landtgästgifverierna, der skjutsen icke är på entreprenad uppläten, skulle höjas till 20 sk. bko milen under hela året och der entreprenad är införd till 28 sk., framkallade en längre diskussion, som slutade dermed att utsk:ts förslag i denna del afslogs, hvilket äfven skedde med förslaget om skjutslegans förhöjning i städerna. Vidare afhandlades Ekon.-utsk:ts bet. afstyrkande våckt motion, ang. rättigheten alt vid gudstjensten eller andra presterliga förrättningar begagna dldre andaktsböcker — hvilket i utskottets förslag bifölls, med reservation af srih. Hjerta. Sistnämnde fråga förekom den 1 Juni i Presteståndet, då domprosten Thomander, lektor Sonden, d:r Sandberg samt hofpredikanten Hasselrot voro af den åsigten, att förnekandet för en församling att begagna den andaktsbok, som lemnar dem religiös uppbyggelse, eller uti tvingandet att antaga en annan ligger en afvikelse från vår evangeliska bekännelse, som ej känner till något sådant tvång, och att Luther sjelf var af den öfvertygelsen, visar utgifvandet af honom af flera olika andaktsböcker. Församlingen hka litet som dess enskilde bekännare kunna derför tvingas till en enhet, som visar nästan endast söndring som sin frukt. Om enstämmighet bör finnas i kyrkans Pontificalia kan den ej sträcka sig till adiasora, och lithurgisk frihet är hvarje församlings rätt. Den andans enhet, som utgör kyrkans vackraste drag, går ej förlorad genom denna valfrihet, då det finnes christlig enhet äfven i de gamla andaktsböckerne. Man har erkänt det bristfälliga hos den nya handboken uti aflösningsoch dopformuläret; men man vill frånkänna den samvetsömme den tröst för sitt andliga bekymmer han finner uti de gamla läroböckerne, och man vill med länsmän och missgerningsbalkens paragrafer öfvertyga den efter sanningens ljus forskande, och på sådant sätt bevara kyrkans enhet, liksom materiella vapen skulle ega förmåga att hindra separatistiska rörelser, och som om ej den kärlek, hvilken, derför att den kommer frän hjertat, går till bjertat, vore det enda medel, som till kyrkans sköte kunde återföra villade bröder; kan man väl äfven tänka sig något mera upprörande, än att i ett kristligt , hälle menniskor, osta unga personer, straslas med 2 dygns fängelse vid vatten och bröd jemte D kyrkoplikt sor, jo hvarför? dersör att de af samvetsskrupler gatt oskristade till Herrans nattvard eller enskildt annammat nådemedlen. Hofpredikanten Wensioe, prosten Tranzus, doktorerne Säve, Björling, Nordlander, biskop Fahlcrantz, prosten Qviding, professor Lindgren, prostarne Tellbom, P. 0. Arosenius, Wahlander, professor Bring, prost. Kullman, Althar och Carlander samt biskop Bergman utgjorde motsidan och ansågo, att då det afseende vore fästadt vid seperatisternes förut gjorda framställningar, all si NY bandbok, som afsåge att närmare uttrycka dessas religiösa öfvertygelse, vore utarbetad och nästan färdig till antagande, uti gillande af motionen, som skulle föranleda än vidare splittring, låge ett tillbakagående. De konseqvenser, hvartill ett sådant medgifvande skulle leda, påpekades, huru man nemligen skulle kunna få lika många olika andaktsböcker som olika församlingars invånare, att den ene villa blifva aslöst efter den ena ritualen och den A ester en annan, en ville hafva sitt barn döpt på det ena, sin annan på det andra sättet; att då skaten för sin objectivitet i andra fall fordrar undertryckandet af det subjectiva tycket, kyrkan äfven väl i sina oslentliga ritus har rätt att fordra samstämmighet, dock med förbehåll öppet för hvar och en att i sin enskilda an