Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1854, sida 1

henne att få tala med Stael. Hon kände att hon ur sitt varma systerliga hjerta skulle ha något att säga honom till tröst eller att det åtminstone skulle bli honom en lindring i hans .smärta att erfara hennes deltagande och se henne blanda sina tårar med hans vid minnet af slydda dagar och saknaden af den för begge så dyra Ingeborg. Efter den bekantskap med Tepati, hvari vi redan inledt läsaren, skulle det vara temligen öfverflödigt att säga om han uppfyllde Ebbas önskan; men hvad som deremot svårligen torde säga sig sjelf är, huruvida kommendanten lät beveka sig till eftergilvenhet för en bön till någon af de straffskyldiges fördel. Detta blef likväl, efter några invändningar, händelsen, och redan påföljande dagen skulle Ebba på sjelfva slottet få träffa och tala vid den förmenta Stael; likväl med det förbehåll att det måtte ske i närvaro af vakten, som hade att svara 1 för den sångnes person. Af aktning och välvilja för Ebba, lät emellertid kommendanten — hvilken ingalunda vägrade skönheten och den qvinliga älskvärdheten mer sin hyllning än hvarje annan af hans kön — för det tillåtna mötet upplåta tvenne rum, för att ej genom vaktens omedelbara närhet besvära henne. Må läsaren föreställa sig den ömsesidiga förvåningen, då Ebba och Du Rietz befunno sig midt emot hvarandra! Begge stannade så stela, så orörliga, som om åskan slagit ned emellan dem. Ebba hämtade sig likväl först, och drog sig, efter en fremmande helsning, emot dörren. — Nej, min fröken! — sade Du Rietz — Ni kan icke så obarmhertigt vilja lemna mig. Ett ögonblick, ett enda ögonblick, att jag må öfvertyga mig, att det cke är en dröm! Sedan, ack sedan .. En oemotståndlig kraft qvarhöll henne, och hon sade med en röst, som tolkade ingenting mindre än förebråelse eller förtrytelse: — Hvem är ni, som tycks leka med att gång efter gång ikläda er en annans ställe för att bedraga mina förhoppningar? — Hvem jag är? — Jag är den, som, sedan ni en gång, som en högre uppenbarelse, ställt er för hans syn, icke haft en skönare förhoppning än den, som detta ögonblick uppfyller; men som tillika sknlle känna sig otröstlig om han drabbades af er vrede (Forte.