alfvar kan jag icke föreställa mig att någon, som tänkt öfver dylika ämnen, och minst någon Svensk, som på nära håll kunnat erfara en sådan förenings verkningar, skall vilja citera den ömkliga unionen med Norge såsom ett mönster, om icke i negativ mening, nemligen huru en union icke skall vara, i hvilket hänseende jag verkligen sett den åberopad af flere utländska författare. En förening emellan stater har mycken likhet med den emellan individer; men hvad skulle man säga om 2:ne personer, som inginge bolag, icke med vilkor att tillskjuta lika kapital och hafva lika vinst, utan sålunda, att den ene skulle 1:0) lemna hela förlagskapitalet d. v. s., då han icke ägde detta i sina händer, skuldsätta sig och äfventyra hela sitt bestånd, för att bringa bolaget till väga, och 2:o) icke dela vinsten af företaget, såsom sådant, emedan kontraktet innehölle att hvardera blott droge fördel af sitt enskilda arbete; men 3:o) detta allt oaktadt, vara förbunden att, så snart den andre kontrahenten komme i fara, bistå denne med alla sina krafter och tillgångar, och sålunda icke blott, efter att hafva med utomordentliga uppollringar, bragt bolaget i stånd, nödgas utan understöd från medkontrahenten uppehålla sin individuella existens med de förminskade tillgångar, som derefter återstode honom, utan äfven stå tillreds att i hvarje ögonblick offra allt hvad han ännu har qvar, för att upprätthålla den andre delägarens sjelfbestånd. Detta är i få ord karakteren af unionen med Norge, och om denna, i följd häraf, för hvarje tänkande menniska i allmänhet, visar sig såsom ett lysande prosstycke på oskicklighet, att icke säga något värre, hos vårg då ledande statsmän, huru är det då möjligt att någon Svensk — tillhörande den nation, som härvid är den lidande parten — kan anse denna prisvärd, ja vilja att vi ånyo skola gå åstad och upprätta ett dylikt förbundskontrakt! Man behöfver, såsom sagdt, blott vädja till sunda förståndet, för att sinna huru denna s. k. förening bör bedömas; men låtom oss äfven rådfråga erfarenheten! Om det ännu finnes någon vänskap och sympathi emellan de 2:ne folken, är det unionens förtjenst? Ar det icke sastmera denna, som verkat split, tvister, anspråk och förnärmelser, agg och missnöje, som gör att vi, efter snart 40 års förening, och oaktadt den Skandinaviska idens framsteg just under denna tid, befinna oss på ungesar samma punkt med Norge, hvad de inre söreningsbanden beträffar, som vid unionens första början; och är det icke nog bevis, på samma förenings oförmåga att rätt fylla sin bestämmelse, att dessa band nu äro lika, om icke mera intiona med en nation, som icke är med oss förenad — Danskarne — och att man på goda skäl och fullt alfvar föreslår unionens upplösning, för att utbytas emot en offoch defensivalliance, såsom i sjelfva verket mera fördelaktig, åtminstone för Sverige. Det är denna den Norska föreningens egenskap att oupphörligt uppväcka tvisteämnen och att underhålla split i stället för förtroende — ty vi kunna naturligtvis icke härvid taga i betraktande de enskilda vänskapsförbindelser, som studentlågen (hvilka icke ha med den politiska förbindelsen att göra) anknyta, — som, i förening med de materiella förluster den förorsakat och förorsakar vårt fådernesland, gör denna union i Ins:s och många andras ögon så förkastlig, och det är visserligen icke Norge sjelft, som, såsom Red. behagat yttra, är mig en nagel i ögat, ehuru Norrmännens beteende efter föreningen visserligen icke varit egnadt att tillvinna dem några särdeles sympathier från Svensk sida. Skulle nu Sverige äfventyra förlusten af en och annan provins, ja måhända sin sjelfständighet, och, i bästa fall, ruinera sina finanser, för att skapa sig en dylik förening, som icke blott icke gåsve oss någon ersdttning för våra uppoffringar, utan till på köpet åbragte oss en ny svärm af trakasserier, förluster och ledsamheter, så att vi, efter några år, vore sardige att gifva allt för att blifva den qvitt? — Om vi, såsom goda kosmopoliter, icke vilja handla såsom vänner emot oss sjelfva, böra vi väl åtminstone icke uppföra oss så, som blott våra fiender kunde önska det! Jag tror mig dessutom kunna försäkra — hvad jag redan i den omnämnda artikeln antydt — att opinionen om en dylik förenings absurditet och otjenlighet är så allmän i vårt land, att ett nytt försök i denna genre icke ens kan på allvar ifrågasdåt as, och att, om någon verkligen skulle ifra för en dylik plan, han visserligen dermed kan förlama det nationella sträfvandet efter Finlands återeröfring, men säkerligen icke vinna det mål, hvartill han syftar. 4242. UN.. 2 Pr 1 1