Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1854, sida 2

kunna utföras. Vi äro ej så mycket asflägsna från England i den fria handeln, som mer i kontrollerna; ty i detta frihandelns land går det ej an, som hos oss, att en resande för med sig en hel beklädnad; han mäste der nöja sig med det allra nödvändigaste. Men det går så till: man tager fasta på de medgifvanden näringsidkaren ger, men förgäter de kontroller, under hvilkas stränga efterlefnad som vilkor han gifvit dem. — Prosten Almqvist. Opinionen uttalar sig allt mer och mer mot det förut gällande systemet; ja, det har gålt så långt att fabrikanterne sjelfve undanbedja sig ett skydd, hvarmed man förr varit så frikostig. Denna riktning är dock ej dagens, den är årtiondets. Ialaren uttalade sin tacksamhet mot utskottet för det sätt hvarpå frågan blifvit löst, och ehuru han gerna hade önskat att jordbruket, landets modernäring, hade varit mera omhuldad, var han dock så nöjd med det hela, att han hos talmannen anhöll om proposition på antagande af betänkandet i sin helhet. Prosten Lindberg trodde att utskottets uppsordran varit att medlande uppträda mellan de många olika intressena. Utskottet har ej läst i bok, d. v. s. ej fästat sig blott och bart vid teorier; det har tagit sina råd från torget, från den stora allmänheten; det har mäklat emellan säljaren, som vill hafva mycketibetaldt, och köparen, som vill betala litet. För sin del kan talaren ej gilla alla förbuds borttagande, men han tror ej på dem såsom tullprincip. Förbuden hafva varit ett seminarium för olagligheter, för att omsider föra till universiteterna för laster och brott — fängelserna. — Prosten Qviding. I den mån man borttasit förbuden har förbättring inträdt. En illusion ligger uti prohibitismen; konkurensen kan endast befordra förbättring. Jag vill taga ett exempel: tvenne grannar; den ene arbetar väl och för billigt pris, den andre är lat och vårdslös; men lagen säger: du får ej köpa af den flitige och billige, ty då går den dolske under. Så är det med tull-lagstiftningen; men den skall ej söndra folken från hvarandra. Tull kan ej gifva skydd åt nåringen; den kan blott betraktas som en statsinkomst, hvilken skall utfalla större utan förbud. — Hofpredikanten Hasselrot gillade ej prohibitismen, men var ej heller srihandlare. Han är ej prohibitist af ekonomiska skäl. Att de näringar, som förr njutit skydd, blomstrat upp sedan det borttogs, vore kändt. Många varor kunna ej fås utan lurendrejeri, der den oärlige smugglaren drager hela vinsten från den ärlige köpmannen. En måttlig tull skall deremot bereda större statsinkomster och skydda den redlige köpmannen, under det konsumentens bästa är bevaradt. Tal. såg äfven frågan ur moralisk synpunkt, som är den vigtigaste. Han har hört Norrköpings sabrikanter yttra att de, oaktadt den höga tullen, sakna allt skydd, genom de förfärliga lurendrejerierna. Hvad bomullsfabrikanterna beträffade, ville han blott hafva så mycken tull som uppväger räntan å förslagskapitalet, som är bebösligt här, hvarest fabrikanten måste hålla ett stort lager, men icke behöfligt i England, der han kan köpa sina rudimaterier för hvarje vecka. Tal. trodde det ej blisva bättre om tullen lägges på råvaran, hvilken derigenom skall blifva dyrare och förhindra marknaden. — Hofpredikanten Lagergren fann uti andra länders tulllagar restriktioner som saknas här, och hvilka utskottet bar trott sig genom en bestämd siffra uppnå. Tal. ansåg ålt lagen, som angår kontrollerna, bort varit afsedd, men af utskottet blifvit helt och hållet förbigången. — Komminister Beckman framställde en beskrifning på huru svårt det är att komma till rätta i utskottet med de olika intressena, och huru samme motionär framkommer med framställningar i hvarandra rakt motsägande syftning; t. ex. hr Printzensköld, som den ena dagen å riddarhuset väcker motion om den gamla tulltaxans bibehållande och den andra yrkar fördubbling å nuvarande tidningsstämpeln. Så har äfven förslager framkommit om nedsättning af tullen å en hop råämnen. såsom jern och talg, på det de stora väfnadsfabrikanterna och de stora stearinljusstöparne skulle kunna slå under sig hela näringen och förhindra konkurrens med småsabrikamerna, hvarigenom de sjelfva finge diktera priserna. I Borgareståndet skred man direkt till behandlingen af de särskilta tullsatserna. I Bondeståndet uppträdde Peter Jönsson i Träslända och talade emot betänkandet i dess helhet, såsom behäftadt af alltför stor frihetsanda; talade om den utJändska skuld, hvari riket kommit genom hypotheksföreningarne; frågade hvar statsinkomsterna skulle tagas ifrån, derest tullsatserna nedsattes, och slutade med att förorda den kongl. propositionen i ämnet. — I detta snusförnuftiga tal instämde en hel hop af bondgubbarne, ända tills den upplyste Pehr Sahlström uppträdde och redde de föregaende talarnes mörka begrepp i frågan, samt yrkade på punktvis föredragning af utskottets betankande, under det Peter Jönsson och hans konsorter velat afgöra detsamma i klump. Med Sahlström instämde J. Nilsson, Ola Månsson, Falk, m. sl., yrkande punktvis föredragning, hvaremot på prohibitisternas sida stodo Peter Mårtensson, Håkan Petterson, m. fl., hvilka med Peter Jönsson ville taga saken en gros. — Emellertid segrade, på talmannens framställning, den förstnämnda meningen, och ståndet öfvergick i ett följande plenum till behandlingen af detaljerna. (Forts.)