Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1854, sida 2

Onvu VIP 118112 PJ ie hd sä 4 2 Sv D neral Waldersee, hittills preussisk gesandt i Frankfurt. w — Riksdagen. Diskussionen om Tulltaxan. Med de fyrdubbla diskussioner, som vår n. v. olyckliga representation erbjuder, blir det ej möjligt, att af dessa diskussioner meddela annat än sammandrag af sammandrag, och ändock möta åtskilliga svårigheter att af det hela kunna göra en någorlunda redig framställning. Vi skola emellertid bjuda till att gifva våra lasare ett begrepp om de vigtiga förhandlingarne rörande tulltaxan, så att hufvudsakligen de fattade besluten framstå, utan att helt och hållet dölja karakteren dels af de särskilta stånden, dels af de respektive representanterna. Diskussionen i alla fyra stånden rörde sig till en början omkring de af bevillningsutskottet framställda principer, hvilka kunna hänföras till följande hufvudsatser: att de tullsatser, hvilka till sina verkningar motsvara förbud, böra utbytas mot sådana tullasgister, som i verkligheten göra loflig handel med alla varor möjlig; att i möjligaste mån lindra de assifter, som, så vidt de bero af tullagstiftningen, äro lagde på näringsidkarnes lefnadsförnödenheter, samt att så vidt möjligt, förändra såltet för förtullningen från värdetill vigt-förtullning. Vid slutet af sitt betänkande yttrar dock utskottet, att det icke hängifvit sig åt någon abstrakt theori, utan med omsorg öfvervägt hvarje konkret fall. Till följe häraf hade ock utskottet lemnat motionerna om den gamla tulltaxans, oförändrade bibehållande, af hr Prinzenschöld m. fl., utan afseende. Häremot uppträdde först inom Ridd. och Adeln hr Prinzensköld och yrkade på bifall till sin motion, u tan att något afseende borde fästas vid Bev: utskottets förslag, hvilket yrkande dock af ståndet lemnades utan afseende, hvarefter Ridd. öfvergick till behandling af tulltaxans särskilta delar. I Presteståndet uttalade d:r Såve sin anhänglighet till utskottets principer och yttrade sin glädje deröfver att förbuden blifvit borttagne, och de tullsatser, hvilka varit så höga att de verkat detsamma som förbud, blifvit nedsatte. Näringarne hafva varit omgjordade af en prohibitiv tull lagstiftning, utan att den gagnat dem, blott fördyrat konsumtionen Genom förbudens borttagande och ersättande med måttlig tull skall hela allmänheten gagnas, ej blott näringsidkaren, som icke varit skyddad af förbudet, då han haft att täfla med lurendrejaren, utan äfven den stora allmänheten; och är kopsumentens rätt så helig, att den ej i någon måtto bör gifva vika för statens intressen. — Professor Lindgren förklarade sig hafva ändrat åsigt i tulllagstiftning; då han förr trott på förbud och förordat tullsatsernes bibehållande, har han nu af erfarenhet n blifvit öfvertygad att förbuden, i stället att gagna, skadat, och att statsinkomsterna minskats, då man trott att de genom höga tullar skulle ökas. Häraf följer dock icke att han går in på allt hvad bevillningsutskottet föreslagit. — Prosten Cnattingius anser tulllagstiftningen under de sednaste 30 åren varit ett försigtigt men rigtigt framåtskridande; men tror det icke vara helsosamt för samhället att gå så långt som utskottet här gjort. De välsignade fördelar, man lofvar sig, komma blott köpmansintresset till godo,jför handtverkaren skall den nya lagen, som upphäfver det skydd han förut njutit för sina tillverkningar, blifva skadlig och för hela samhället vådlig, och blott bidraga till landets öfversvämmande med utländskt kram. Tal. anser det utskottet gjort mycket bättre om det mera fästat sig vid konungens framställning än vid en mångd libera motioner. — Professor Agardh förklarade sig i allmänhet godkänna de af utskottet uttalade principerna, och sig sjelf vara en anhängare af den fria handelns läror. Tullen är en konsumtionsskatt, och den är till blott för at bereda så stora inkomster som möjligt, hvadan denna skatt skall drabba de varor, som hafva de förmögne till asnämare, ej nödvändighetsvaror, emedan skatten då tages af en allmänhet som ingenting äzer. Skydd kan ej gifvas genom tullen, ty staten kan ej bedöma hvilken näring behöfver skydd, och då den skyddar den ena skadar den alltid en annan. Systemet arbetar att skapa millionärer och proletärer. Man skall ej söka framkalla en näring, som lefver på allmosor: t. ex. linneväfnaden i Westergotlana. När industrien blir fri, väljer individen den handtering som bäst bär sig. — Doktor Sandberg: Inga frågor äro så svåra som tullfrågor. Tullen är ej annat än en konsumtionsskatt, som skall läggas på öfverflödsvaror, och sålunda erläggas af de rike, men den får ej vara så hög, att den lockar till öfvertradelse, och ej blifva ett premium för lurendrejaren. Talaren kan ej gilla den satsen att råämnet skall beskattas, men näringen vara så mycket fri som möjligt; denna skall just derigenom förstöras, då man besinnar vår höga ränta och våra klimatiska förhållanden, hvilka båda fördyra våra produktioner framför andra länders. Näringen anser talaren böra skyddas, men här korssa sig anspråken; hvar och en söker bevisa att han behöfver skydd för sin. Tulltaxorna kunna derför ej vara någon säker måttstock för, utan blott en aning om det rätta. — Doktor 4. Nordström sluter sig med några modifikationer till utskottets förslag, och anser tiden vara inne för en tull lagstiftning, som bättre skall gagna vära näringar än hvad prohibitivsystemet förmålt. Frihet är ett oundgängligt vilkor för allt fortlefvande, så äfven för industrien. Den skatt vi efter debetsedlarne erlägga är obetydlig mot det vi skalta till staten, genom fördyrande af våra förnödenheter. — Prosten Wåhlander har en lång följd af år erfarit förbudens välsignelserika nytta, och finner i prohibitiva tullstadganden industriens enda fortkomst. — Prosten P. C. Arosenius. De liberala teorier, som här uttalat