Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1854, sida 2

hjertat, eller om jag skulle få mycket mod och bjerta i behåll; men visst är att nu, då jag icke är riksdagsman, icke dagligen lider af tryckningen af värt riksdagsmachineri, så lider jag stundom af att se mången fråga vid riksdagen icke bebandlas på ett höghjertadt, på ett hjertstärkande sätt, då den likväl hörer till stora menskliga förhållanden. Frågan sjelf inklämmes under diskussionen i allt smärre proportioner, och denna, i stället att likt en ädel flod, svällande af bergsströmmarnes vatten, befriande bära större och smärre farkoster ut i verldshafvet och verldshandeln, synes småningom glömma sitt höga ursprung och sitt stora mål, fördelar sig i små bäckar och rännilar, eller — försinar i sanden 1). Något liknande synes på väg att inträffa i dessa da gar, under riksdagens behandling af frågan om utvidgade medborgerliga rättigheter för mosaiske trosbekännare inom Sverge. Det har ej felats — isynnerhet inom vissa stånd — röster som förordat saken med klart förstånd, välvilja, äfven ridderlighet och kristligt rättsinne, och ett stånd isynnerhet — borgareständet — som genom ständig beröring med judarne inom affärslifvet är bäst i stånd att känna och värdera de mosaiske trosbekännarne i vårt land — borgareståndet har röstat i frågan med stor liberalitet, på grund af medborgerlig rättvisa och ekonomisk fördel för landet; det har icke vid riksdagen felats röster, som i denna fråga bekämpat fördomens, tröghetens eller klenmodets argumenter — om kraftigt nog, om segerrikt med afseende på frå: gans utgång, är i denna stund mycket skäl att betvisla. Men — sinnes då intet i historien, och intet i våra hjertan, i vårt medvetande som kristligt solk, som borde leda oss att försätta frågan på ett högre gebiet än blotta nyttans eller skadans för ögonblicket och för staden eller landsbygden, något som borde mana oss att vid dess afgörande rådfråga — eviga sanningar, eviga vissheter?! .... Det handlar här om ett solk med den märkvärdigaste historia af alla folk på jorden, en historia full af under, full af mer eller mindre omedelbara meddelanden från verldens högste styresman till det folk, som han bland alla utvalt att blifva bäraren af hans ord och uppenbarelse till menskligheten; ett folk som frambringat troshjeltar sådana som Abraham, Moses, domarena och profeterna; troshjeltinnor sådana som Mirjam, Judith, den storsinnade Maccabeernas moder, och Maria den välsignade, och slutligen — vår frälsare Jesus Christus och hans apostlar! Ett folk som gifvit verlden en litteratur sådan vi ega den i — Bibeln, der den för alltid införlifvat sig med våra böner, med våra sånger, ja med hela vårt andliga lif! Det handlar om ett folk, som sednare, under osägliga förföljelser och lidanden bland alla folk, likväl bevarat sin tro, sin kraft och till stor del äfven sin fromhet; som midt under förtrycket förmått resa sig till verldsborgerligt anseende och förtjena förtryckarnes aktning genom dess obestridliga värde och förtjeust, äfven som medborgare i de länder der de bosatt sig 2), ett folk som enligt Skriftens ord, sin och äfven vår tro, änpu gär en stor och herrlig framtid till mötes, när dess förvandlingstimma inträdt och dess sullhet kommer. Det är en liten hop af detta folk, som bosatt sig bland oss, och under en tidsföljd af år här redligen födt sig med sina händers arbete, aldrig betungat staten eller staden med sina behof, aldrig (så har jag hört försäkras!af flera aktningsv. domare) blifvit tilltalade för brott inför våra domstolar, aldrig visat någon ovänskap eller vållat någon orolighet, utan tvärtom alltid bevisat sig som goda medborgare, fridsamma, flitiga, kloka, barmhertiga, icke blott mot sina, utan äfven mot våra fattiga, ja, i många gerningar bevisat sig såsom praktiska christne — det är denna hop redliga och goda medborgare, som hittills inskränkte inom 3 a 4 städer i vårt land, nu begära mera utrymme, större tillfälle att verka och gagna i det land som de kalla sitt fosterland; det är folket af en så stor forntid — så oförvitligt i sitt närvarande lif, och med ett så stort löfte för framtiden, som begär af oss denna rättvisa, denna frihet, och vi — äro ännu ovissa om vi skola jaka eller neka, eller jaka och neka på en gång. Några säga tvärt nej; flera säga ja, men med vilkor och förbehåll, som göra medgiften mera förödmjukande än hedrande. Man vill medgifva åt dessa afkomlingar af jordens märkvärdigaste folk, åt denna lilla hop goda medborgare rättighet att bosätta sig i några af våra städer, men icke uti andra. Man behandlar dem som vilda djur, hvilka måste hållas i afskilda rum af parkens egare. Och det torde ha förundrat många liksom ins. att höra dessa tal om fara för oss och vår religion från det bland våra riksstånd som kallar sig det andliga ståndet. Men svagt måste det andliga lif vara, föga stark och djup den christliga tro som kan frukta något för oss och religionen, ja, som kan annat än hoppas mycket af de mosaiska trosbekännarnes trädande i närmare samband till vårt statsoch samhällslif, vårt sällskapslif, våra hus och hem. Må de komma, må de komma oss allt närmare, ja så nära att de bli fullt våra en dag! Men det skola de bli när de rätt lära sig känna höjden och vidden och djupet af den kunskap som i J. Ch. fördold är, när de lära fatta den herrlighet och glädje, det ljus uti känsla och förstånd, uti begrepp öfver allt lif, vare sig historia, natur, menniska, Gud, det förfarna och det tillkommande, som blifvit oss christna till del genom tron på honom och lifvet i honom, som judiska folket gifvit oss — på den menskliga sidan — men som blott en del af dem ännu erkänt 3), och den öfriga de1) Något liknande har i dessa dagar inträffat under riksdagens hehandling af frågan om skade anslag till