Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1854, sida 2

att ännu dröja några dagar, innan han kunde företaga afresan, så vida faran af det nyläkta brottets återuppbrytande genom skakningen under åkningen ville undvikas, framlefde han och Ingeborg under de timmar furstinnan fortfor att lemna dem ensamma, dessa tjusningens ögonblick, som endast tillhöra den första kärlekens etheriska drömmar, och förgäfves efterjagas sedan de en gång uppgått i det tidmått som bestämmes och begränsas af verkligheternas förhållanden. Under det furstinnan, på det sätt vi sett, arbetat för sina planer, hade generalen icke heller lemnat sitt mål ur sigte. Tid efter annan hade han tillsport hvad narrens öga kunnat upptäcka, och alltid visste Naddin att med nya färger uppfriska den teckning han en gång inför generalen uppdragit. Så nalkades den afgörande tiden för Staels afresa. Kort förut hade generalen gjort en resa till Moskau, hvarifrån han dock hastigt återvände. En ovanlig glädje strålade i hans anlete, och i hela hans väsende låg en vänlighet, som annars var fremmande för hans karakter. För att, såsom furstinnan uttryckte sig, fira glädjen af sin gemåls återkomst — något, hvarpå hon annars, som läsaren vet, var van att i långa år få vänta — samt för att bereda sin språkmästare ett minne af den sista qväll han tillbringade på hennes slott, så att det kunde försona honom med de obehag, han der måst utstå, gaf furstinnan en fest för sitt hoffolk och slottets tjenstemän. De kallade voro tillsagda att på bestämd timma samlas i galleriet — en stor sal, hvars alla väggar voro behängda med porträtter af furstliga förfåder, de ädla Gagarinerna med deras gemåler samt utmärkta med dem beslägtade män — hvarinom furstinnans egna eller enskilta rum voro belägna. På det utsatta timslaget inträdde både Stael och Ingeborg. De voro de första som anlände, och tycktes således noggrannast hafva iakttagit tiden. Som de funno sig ensamma, drogo de sig till en fönsterfördjupning, för att ännu vexla några af dessa redan tusende gånger sagda ord, som på kärlekens tungomål bli så välljudande, men som vi vilja bespara läsaren att på papperet återfinna i deras prosaiska tarflighet, då de helt nära sig hörde en röst som sade: — Tan er i akt! J hafven lefvande ögon som bevaka er! (Forts.)