Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1854, sida 2

15. Red. knotar öfver det ,kränkande i mitt påtående, att dess uppfattning af programmet mäste häröra från ,antingen en oredig dröm eller en uppsåtlig anställning-. Men hur kan jag bjelpa den saken, då ed. sjelf så tillställt, att någon tredje uttydning icke r möjlig? Eller menar den kanhända, att jag hade unnat stanna vid drömmen och lemna uppsåtet af anställningen derhän? Om red. så behagar tillåta, ill jag hådanefter vid liknande tillfällen inskränka nig till antagande af den intellektuella bristen såsom örklaringsgrund; men på förhand och utan uttryckigt lof kunde jag ej göra det, da jag förbundit mig att lemna endast ,felfria satser och en sådan egenskap naturligtvis icke kunde försäkras utan upptagande af alla möjligheterna, häldst i ett fall, der det fordrades förmågan att ,ransaka njurark, för att med visshet välja det rätta alternativet. Jag kunde så mycket mindre våga en sådan inskränkning, som det ju var osäkert, hvilken tillämpning red. för sin del kunde vilja göra af den sats, som drilves i en viss grekisk dialog, den satsen näml., att af två skyttar, af hvilka ingendera gjorde annat än idel bomskott, den, som bommade med flit, var båttre, än den, som gjorde det mot sin afsigt 3). 16. Hvad red. behagat kalla min Åandra sofism (det moraliskt kränkande af detta ord är red. kanhända obekant?), att Handelstidningen varit den, som anfallit läroverket, är med ingenting uppvisadt såsom vare sig sofism eller felslut, och bibehåller alltså, lika med allt det öfriga af min artikel, sin ovederlagda egenskap af — sanning. Äskas äfven vittnen, så står Kalmar-tidningen till tjenst — för att ej nämna sjelfva Handelstidningen, som nu begynner måhända tro, att rektor Fagerberg ej menat så illa, som hon förut sagt honom mena, då hon borde vetat, att det verkliga innehållet af en skrift är just det, som författaren menat. 17. Red. förmår ej fatta, att någonting kan lända en annan till skam, som den ej finner skamligt för sig sjell. Så långe red. ännu tror, att rektor F:s argumenter kunna vederläggas, må det så vara: men då detta icke lärer kunna ske låttare, utan enligt dess eget uttryck endast ÅLlika lätt, som hr L:s egen kedja af felfria och ovederläggliga satser, så betraktar jag det tills vidare såsom ogörbart 4) och vidblifver äfven den öfvertygelsen, att ett redan tillräckligen uppodladt förstånd icke lärer ytterligare behöfva några vidlyftiga förstudier, för att kunna med någorlunda felfri uppfattning och uppskattning läsa ett anspråkslöst folioblad öfver ett ämne, som hvarken är till sin natur mystiskt ej häller sjerrliggande, utan tvärtom sådant, att man redan förut i lång tid haft de mest bjudande och flitiga anledningar att på detsamma rikta sin betraktelse. 18. Till slut uppstämmer red. sin triumfsång och anmavar mig, med upprepande, såsom det heter af mina egna ord att Åöppet tillstå mig öfvervunnen, dock — märk väl! — utan det tillagda vilkor, hvaraf dessa ord i min artikel beledsagades: Åom så skulle behöfvas, d. v. s. om ingen annan med heder förenlig utväg skulle befinnas återstå. Denna uteslutning, som borttager hvarje val, är ensam tillräcklig att afgöra jämväl öfver nästföljande fråga, hvilkendera arti keln, min eller red:s, som förlorar på en jämförelse i hänseende till humanitet. Att min det oaktadt kan kännas bittrare, nekar jag ej; men detta kommer då af en egenskap, hvars saknad i red:s artikel utgjort det enda bittra, den för mig innehållit. 5) De båda prof af oefterrättlighet, hvarmed red. hittils i denna fråga uppträdt, synas icke gifva mig stor anledning att från dess sida ännu hoppas något iakttagande af den taktik jag föreslagit. Med osökta tillfällen att bättre använda de fristunder, mina åligganden lemna mig, lärer det då icke häller förväntas, att jag skall ingå i fortsatta svaromål med en så beskaffad motståndare 6); derest han ej framdeles skulle nehållit hvad det innehållit äfven om en och annan person, såsom t. ex. hr Ljungberg, ej haft ögon att läsa eller förstånd att fatta detta innehåll? 3) Hr Ljungberg vill här, såsom man finner, gifva sin in på den uddiga satirens område, och tycker sig sannolikt vara mycket dräpande. Olyckligtvis för honom är dock udden alltför slö för att kunna såra, äfven om den träffade. Huruvida hr L. bommat med flit eller mot sin afsigt, veta vi ej, men bommat har han — sannolikt af brist på krut. 4) Detta röjer utan tvifvel god kontenans; huruvida det röjer något kuppodladt förstånd, eller snarare: något Cuppodladt rättsbegrepp, torde den oförvillade läsaren bedömma. 5) Ledsamma antitheser, som de lärde behöfva använda, för att synas djupsinnta! Hvad är det nu som hr L. saknat i H. T:s artikel och hvars saknad varit honom så LCbitter? — Det der tillagda villkoret: om så skulle behöfvas. Nå väl: vi äro villige att nu göra detta tillägg, och upprepa således vår anmodan till hr L., -att öppet tillstå sig öfvervunnen — om så skulle beköfvas. — Dock finna vi, upprigtigt sagdt, ej att det behöfs för sakens skull, ty den är tillräckligt utredd, utan för hr L:s egen skull, emedan det vore ett bevis på att han satte sanningen högre än rätthafveriet, hvilket alltid skulle lända honom till heder. 6) Med en så beskaffad motståndare. — Tror hr L. att han kan öfverskyla svagheten i sitt framträdande med en dum ohöflighet? Ar det vi, som uppkallat hr L. att använda sina Åfristunder på denna ofruktbara polemik, åt hvilken vi med stor motvilja — TA ——— — — — några dagar, innan han kunde företaga asresan, A 1. es...