Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1854, sida 1

— Annars knut och Sibirien! Tack, stora furstinna! Det jagar sunda förnuftet som en ertappad öfverlöpare tillbaka i sitt öfvergilna qvarter. Ack, jag finner morgonrodnaden af kung Salomos vishet uppgå i mitt hufvud, och tar derför på mitt ansvar att Staels bräckta refben svida djupare i fröken Ingeborg Horns hjerta, än i hans sida. — I fröken Horns hjerta, säger du. Och hvad menar du derunder? — O du store St. Niklas! Skulle min höga herrskarinna icke se klarare med sina durchlauchtiga ögon än dess narr med de arma lysstickor, som dårskapen upptändt i hans förmörkade skalle? Eller, furstinna, tror ni verkligen att fröken Ingeborgs bjerta sitter förvaradt inom en kopparport, på hvilken kärleken förgäfves kunde hamra med hela styrkan af det intresse som ungdom, ridderlighet, landsmanskap och gemensam fångenskap ingifva? oo — Du har då trott dig finna att fröken Ingeborg älskar Staelen ? — Lika visst som jag tror att hon bär ett qvinnohjerta i sitt bröst, så vida ers durchlaucht annars icke skulle se illa derpå. — Visst icke! Och jag vill till och med åt dig anförtro ett uppdrag, med afseende derpå, som ingen annan kan utföra. — Det skulle på det högsta smickra mig, ifall jag icke alltförväl hade mig bekant, att dårskapen helst väljes till handtlangare vid de vigtigaste ärenden. — Jag vill nemligen att både Ingeborg och Stael skola lära känna att jag vill vara en vän och beskyddare af deras böjelse för hvarandra, och att de kunna räkna på mitt ädelmod som en sköld, hvarunder de kunna vara trygga. Men som min värdighet förnekar mig att sjelf gå dem tillmöte med en sådan uppmuntran, kan den icke lampligare komma dem tillhanda an genom din sriviligierade frispräkighet. Du torde nu förstå ditt uppdrag. — Sä till punkt och. pricka som ers durchlaucht kan önska det. Ni vill med ert ädeimod förestalla den kruka, ur hvilken ni tilläter mig droppa olja i deras karleks låga, och var saker, ädla furstinna, att er narr skall veta utföra sitt uppdrag så .. — Jag hör att du förstått min befallning. Åter skrattade Naddin rätt hjertligt när han befann sig ensam och utbrast: — Ädelmod, o, du stora skugga af en liten kropp, hur du kryper ihop och försvinner då denna synes under sanningsljusets ,