Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 maj 1854, sida 1

Denna osvikliga visshet tillika med minnet af hans möte) med Ingeborg för tvenne år sedan i parken, och makten af den tjuskraft som sedan dess utvecklat sig i denna unga flickas väsende, plågade furstinnan med misstankar och svartsjuka af den olidligaste art. Ett enda medel kunde förekomma allt det onda hennes inbillning fruktade, nemligen det: ett af Stael och Ingeborg ömsesigt fattadt tycke för hvarandra. Men emot detta skapade hon sig åter ett hinder i Natalias alltför tydligt visade böjelse för den förstnämnde. Sålunda befinnande sig i en labyrint af misstankar, planer och önskningar, men utan egentliga stödjepunkter att fästa sig vid, utan förmåga att bedöma hvarken menniskor eller förhåltanden, tog furstinnan slutligen äfven sin tillflykt till narren. — Naddin — sade hon då hon låtit kalla honom från sitt samtal med generalen — Jag vill en gång höra dig tala ett klokt ord. — Det vill säga, ers durchlaucht befaller mig tala ett fremmande språk, men tillåt mig fråga, hvem skall då bli min tolk ? — Inga dumheter, som du hör! Du måste besvara mina frågor ? — Med lika klohet som de göras? — Fullkomligt, med lika klokhet. — Men furstinna, ni begår det omöjliga af en narr. — Inga motsägelser! — Stackars Naddin. En narrs hufvud borde nu vara inrättadt som ett husapothek med sina afdelningar för allt hvad tillfälligheten kräfver. — Har du observerat min gemål? — Åh Guds moder! Hvem skulle väl våga sig taga honom till observationspunkt, af fruktan att möta ers durchlauchts blickar ? — Hvad tänker du om den unge svensken vår fånge? .. — Att han brutit benet af sig, stackars karl, och .. — Du tystnar? — Fortsar! — Jag kan icke! — Hvad säger du? — Ser ni, en stackars narr har ganska svårt att hålla fast klokhetens trassel i löpande fart; bäst det går, kommer dårskapen och klipper af de nya tankarnas tråd. — Men jag befaller dig.