Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1854, sida 1

rigtning som Staels tog, tills den hunnit den sruktansvärda punkten, då nästa steg skulle störta henom med sin ryttare utför! branten. I detta sortvillade ögonblick uppgaf hon ett rop, böjde sig i sadeln och sträckte ut armen för att rycka fram Staels häst, men bemödandet, som dessutom kunnat leda till en större fara, kom för sent. Häst och ryttare försvunno utför muren; al terassen. Natalia, som nu var vid platsen, uppgaf vid denna syn ett anskri och vacklade på sin häst. Alexander kastade sig af sin, lyftade henne ur sadeln och bar henne nästan sanslös in i slottet. Händelsen satte inom några sekunder alla menniskor i rörelse och tog deras intresse i anspråk för den unge svensken. Stael upptogs sanslös. Lyckligtvis var den nedra planen invid muren, beväxt med en tät och temligen stark häck, hvilken förmildrade häftigheten af fallet och skiljde Stael från hästen, hvilken annars otvifvelaktigt skulle hafva krossat honom med sin tyngd. Furstinnans läkare, som tillika var skicklig kirurg, tillkallades på ögonblicket och förklarade, sedan han noga undersökt Staels belägenhet, att han, med undantag af ett par afbrutna refben, kommit förundransvärdt helskinnad från sitt salto mortale. Under den allmänna bestörtningen hade emellertid ingen fästat sin uppmärksamhet vid Natalia, eller ens kommit att tänka på hvar hon kunde befinna sig, hvarför Alexander helt ostörd blef lemnad ensam med henne. bet intryck som Staels fara gjort på henne, hade skingrat intill den sista förhoppningen, hvarmed Alexander kunnat smickra sig i afseende på hennes känslor för honom; men med denna upptäckt gaf också hans blyghet helt och hållet vika för hans harm, och han väntade endast på, att Natalia skulle slå upp sina ögon och återhemta sin sansning, för att bestorma henne med sitt hjertas utgjutelser. Natalia hemtade sig icke förr till minnes af hvad som förefallit, innan hon frågade efter Stael. i — Min kusin, — började då Alexander, — tillåt mig fråga om det intresse ni visar denne främling, är förenligt med en Gagarins värdighet; om ni verkligen icke finner det vara för mycken ära för en fången fiende, att en dag bland sina förhatliga landsmän kunna skryta med att en af Rysslands ädlaste och skönaste döttrar, Natalia Gagarin, varit förälskad i honom? — Alexander, — sade Natalia, och skrattade honom midt upp i ansigtet. — Hvad har ni med mitt hjerta och dess käns: lor att göra, ni som sjelf tycks behöfva en Mentor för edra egna!