Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 april 1854, sida 2

vänligt då han tog oss i sitt våld, han log så mildt emot oss, alt jag just af hans läppar kunde vänta mig få höra vår faders srigisvelse. — Om det vore så, skulle jag längta lika så mycket som sjelfva furstinnan efter hans återkomst. Men hvad du bundit långt på din krans och hvad dina blommor äro vackra! Säg, skola vi springa bort till forssen och kasta dem begge i vattnet, då de blifvit färdiga, för att se hur de hvita hvirflarne rycka dem med sig och hur de lösslitna blommorna och bladen sedan dyka upp och simma fram nedanför i lugnvattnet? — Nej, Ebba! Den der förströelsen roar mig inte. På en värjspets eller ... — tigande och tankfull fortfor hon att binda. Då hon kort derpå slutat sin krans, uppreste hon sig och vände sig åt sidan, då hon blef varse Tschammer. För att icke jaga henne på slykten eller förlora någon af de intagande vexlingar, som från hennes själs lislighet spredo sig öfver hennes ansigte, låtsade han, stödjande sig emot ekens väldiga stam, som om sömnen öfverraskat honom och halsslutit hans ögon. Ingeborg hejdade sig vid hans åsyn och betraktade honom; derpå hviskade hon: Det är han; det är vår beskyddare! Nu vet jag hvarför jag knutit min krans! Kasta din i strömmen om du vill, men min kommer icke dit! Hon tycktes besinna sig ett ögonblick. — Nej, icke på hans värja, — fortfor hon i det hon närmade sig honom; — ty den har han dragit mot svenskar, men här, — och hon nedlade kransen för hans fot, — här vill jag af tacksamhet lägga den, att trampas och vissna. Så återsåg Tschammer det barn, han för trenne år sedan räddat undan ett förfärligt öde och som sedan åtnjutit hans beskydd — väl ännu barn i hjertlighet och konstlöshet, men med det väsende, den tankeoch känslorigtning, som bebådade den nära brytningen till en fullare utveckling. Det mjuka behagliga sättet af hennes personlighet, den värma, med hvilken hon talade om det beskydd han lemnat henne, och den strålande glansen af hennes uttrycksfulla ansigte, allt verkade ganska angenämt på generalen och det så mycket mer, som det bortjagade den obehagliga sinnesstämning, hvari han kort förut befunnit sig och framkallade intryck, som han under närvarande förhållande ingalunda väntade sig. Han lutade sig ned, nästan på samma gång som Ingeborg, upptog kransen innan den knappast hunnit beröra jorden, satte den på Ingeborgs panna och sade: — Jag förstår bättre blommornas värde, mitt barn. Här skola de väl fördunklas af en bättre glans, men, det är dem bättre att för