Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1854, sida 3

Första förhöret med de, i och för stölden i Östgöta Enskilda Bank, häktade personer, d. Il April 1854. (Forts. fr. N:o 90). Jonsson berättade vidare, att under det ban uppeböll sig i det nämnda rummet, hade der samtalats om bankstölden, att den var bra gjord o. s. v. Sedan Jonsson blifvit fägnad med qvällsvard, fördes han af Sven Andersson till ett rum ofvanpå, hvarest en person satt och Åspådde i kort. Jonsson hade icke samtalat med nämnde person, utan som han var trött, emedan han hemkommit sent den föregående natten, klädde han af sig, lade sig i en säng och insomnade. Han vaknade tidigt om morgonen och hörde då personer tala i rummet inunder. På tillfrågan om han icke under natten hört löspenningar slås ut i rummet inunder, svarade Jonsson nej. — En liten stund efter sedan Jonsson vaknat, kom Sv. Andersson upp och tillsade Jonsson att Isaksson ville åka. Jonsson gick då ned och spände för, hvarunder Sv. Andersson kom och begärde att få lägga en halfspann ärter i vagnen, hvilket Jonsson tillät. Då Isaksson kom ut, bar han i händerna en större påse, som han lade i vagnen. När Jonsson sedan skulle sätta sig upp i vagnen, skjöt han undan påsen och kände dervid, att den innehöll något, som liknade pappersbundtar. Under det de åkte sade Isaksson: Äden här vägen foro vi i natt samt körde både omkull och annat; men, liksom om han ångrat sig vid, tog han sig genast annat tal och berättade, att de suttit och spelat kort hela natten och haft mycket roligt, ty Strid hade försökt att göra orätt, men lyckades icke. När de hunnit fram till den förr omnämnde snickaren Nordströms bostad, sade Isaksson: här är en halsspann ärter, som Nordsröm skall ha; brefvet till Strid får brännas upp. — Under vägen samtalade Jonsson och Isaksson icke vidare, men när de kommo framemot Linköping, mötte de en karl, som bar en påse på ryggen. Jonsson yttrade då, liksom på skämt: ådet är så godt att landsfiskalen byter påse med den der; men Isaksson svarade, att det icke gick an, ty påsen innehöll kläder, som skulle lemnas till en skolgosse. Vidare hade Jonsson yttrat: Om några stadstjenare stå utanför, när vi komma bem, huru skall landsfiskalen då bära sig åt? Men Isaksson hade derpå svarat: Det är jag icke rädd för; jag bar nog rättighet att resa hvart jag vill.s — På ullfrägan, om icke dessa Jonssons yttranden härledde sig från misstankar, att Isaksson förehade något, som icke var så alldeles rätt, svarade Jonsson, att han endast sagt så för ro skull. — Då de kommit hem till Isakssons bostad, blef Jonsson tillsagd, att komma upp på efte rmiddagen, för att erhålla skjutspenningar, 10 rdr bko, såsom det var ackorderadt för begg ge resorna, hvilket Jonsson äfven gjorde, och fick då tillsägelse att ytterligare infinna sig hos Isaksson dagen derpå, för att erhålla drickspenningar. Följande dagen gick Jonsson Nygatan utför, i afsigt att besöka Isaksson, och fick då se honom stå utanför br Dufvas gård med tulubbkragen uppslagen, såsom han alltid plägade hafva, men då Jonsson kom, tog Isaksson vågen hemåt och Jonsson följde sagta efter. Vid hemkomsten till Isaksson erhöll Jonsson af honom ett paket med penningar, hyarom Isaksson yttrade, att det var penningar, som blifvit honom ullsanda för Jonssons räkning. Jonsson ville, att börja med, icke taga emot så mycket penningar, men Isaksson förklarade att det icke var farligt, och Jonsson tog dem slutligen. Af dessa penningar betalade Jonsson till sin bror 284 rdr rgs i afräkning för ett par hästar, som han af honom tillhandlat sig; föröfrigt utlånade han deraf 1000 rdr bko till Carl Fredrik i Aby (densamme, som sedermera för hr rådman Lönnberg angaf förhållandet.) — På till honom framsällda frågor svarade Jonsson, alt han icke trodde det vara något bedrägeri med penningarne efter det var en sådan karl, som lemnade dem. — Derom påmind af åklagaren, hr stadsfiskal Lindn, erinrade sig Jonsson nu, att Isaksson frågat Jonsson, om han visste något, och om han kunde tiga, samt gifvit honom penningarne med uppmaning att tiga. — Hr rådman Lönnberg upplyste, att den af Carl Fredrik i Aby till Jonsson utfärdade revers å de till låns bekomne 1000 rdr bko var daterad den 13 sistl. Mars, ehuru penningarne utlånades först den 31 Mars. Vid det af rådman Lönnberg med Jonsson anställda förhör hade Jonsson sagt, att det var längesedan han lånat ut penningarne, men medgaf sedan att han lånat ut dem den 3l:ste Mars. — Jonsson tillfrågades, huru det kom