har nu verkligen inträffat. Det gäller då att begripa den och ej släppa tillfället ur händerna, som för sekler kanske aldrig bjudes åter. I politiken är det en hufvudsak att uppfatta klart, åt hvad håll vinden blåser. För att förstå detta rätt, är kännedomen om nyss förflutna fakta och statshandlingar icke så vigtiga,som iakttagelser på menniskoslägtets rörelse istort, betraktad med en omfattning af flera sekler. Ofullkomligt begrepp om staternas detaljförhållanden gör sig den, som icke varseblifver hvilken anda det är, som för tiden tagit ledningen öfver hela jordklotet och mot hvilken det är fåfängt längre strida. Exklusiva ider strömma icke mera ut ifrån England, hvarken i handel eller politiska institutioner. Hvad som deraf fanns qvar, då efter 1849 alla andra stater började hylla reaktionen, förmådde ej sätta den i gång inom England. Försöket misslyckades, och troligen för alltid. Folket och dess regering var redan sardigt att politiskt vända, när köpmännens blickar rigtades företrädesvis till Australien och Asien, och Europa, såsom afsättningsort, trädde i bakgrunden. I Europa vilja de nu endast åstadkomma fred, lugn och belåtenhet hos folken, likså väl som åt de regenter, hvilka visa sig dugliga att regera utan att styra. Ve öfver de öfriga! Czar Nikolaus har gjort verlden den tjensten att yppa allenastyrandets rätta kärna, till skrot och korn. Nar hans välde krossas — och förr blir icke Europa lugnt — så tro vi att efter hand det blir lättare för både regenter och folk att förstå sina sanna intressen. — Kombinationer skola då stater emellan icke vidare stödja sig på dynastiska, utan på nationella fördelar, icke på stående härar, utan på en upplyst folkvilja. Somlige torde nu göra oss den förebråelsen att vi, under försök att upplyfta oss till högre politiska åsigter, lemnat ur sigte vårt hufvudföremål: Sverige och dess intressen; men de mera skarpsynte skola begripa och kanske försvara oss. Tillämpningen af det ofvanstående till Sverige torde icke bli så svår, om Englands och Frankrikes anbud kommer. Kommer det icke, af orsaker som omöjligen kunna vara annat, än af temporär, öfvergående natur, så hoppas vi ingenting farligt eller anstötligt hafva blifvit sagdt. (Forts.)