Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1854, sida 1

uppryckas. Dess statsmän och folk se deri en typ att forma just i detta ögonblick, så att det kan bli en ära för Engelsmän att hafva biträdt vid dess daning, hvilken skall vidare efterbildas i norra Tyskland, i det södra, i Italien, i Polen och slutligen — såsom redan det enda möjliga medlet — i Turkiet. Kan England vinna en sådan afsigt, så sparar det ej på sina skatter och vet nog huru mycket det arbetar i eget intresse utom det ögonblickliga, att med Sveriges tillhjelp kunna sluta fälttåget mot Ryssland hastigare och sätta en tvångskruf på Preussens oesterrättlighet. Vi ha ej utrymme att härom ingå i specialiteter och bevis, men vi bedja alla dem, som kunna vilja åberopa historien och vår egen ersarenhet mot engelska kabinettet, om engelska folkets egoism o. s. v. att icke sluta förmycket till det närvarande ifrån det förflutna. Hafva de icke märkt huru nationen sträfvat i mer än trettio år mot tillbakahållande jättekrafter inom sig, mot vexlande föremål för de starkaste distraktioner, men slutligen under Victorias spira, just nu är färdig att stadga en mera ädel politik än verlden nånsin hört omtalas, än mindre följt? Engelska nationen kan nu lemna gehör åt de smärre staternas anspråk, sedan den blifvit säker mot Irland, Frankrike och Amerika samt rikare och mäktigare än någon annan. Ett slags reaktion tyckes liksom hafva bemäktigat sig dess samvete; den vill visa hela verlden att den är lika rättsinnig som mäktig. Om derföre Engelska kabinettet nu bjuder oss handen för att — Som det heter — : asligsna Ryska statens 9ränsor i vester på ett sått, hvarigenom England och Europa kan se sig få vara i fred för framtiden — skola vi då visa inför hela Europa, att vi icke kunna fatta något bättre än att vara neutrale? Skall det ännu sägas att kriget icke kan angå oss, då det angår ingenting mindre än upplyftande af hela Norden till en högre civilisation, nytt lif i handel och rörelse, till en nationell rang, som berättigar oss till att ha ett ord med då Europas stormakter samråda, och till sådant skydd, som endast de större nationerna förmå gilva åt sina på utländsk botten spridda medborgare, då de öfver jordklotet täfla att upptäcka nya källor, hvarmed de kunna uppfriska den inom hembygden tjenande industrien? En af de kritiska vändpunkter, som försynen stundom lemnar nationer att begagna, när de äro så pass intrasslade i föråldrade och samhällsvidriga former, att rabulism, konservatism och byråkratism, i oändliga strider sinsemellan icke förmå någondera segra, men väl ytterligare splittra och förlama samhällskroppen,