Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1854, sida 1

Itterligare i Neutralitets-frågan. (Forts. fr. N:o 90.) Det är ingen overkställbar theori — åtminstone ingen för dagen uppblossande fantastisk skapelse, — den, att så småningom, der republikanska federationer lik den amerikanska äro, i anseende till folkens traditioner, oförmåga af sjelfstyrelse och rent ut sagdt politiska okunnighet, för sekler omöjliga, att der, säga vi, bilda federationer under monarkiskt öfverhufvud, tvärtom, det är det enda för tiden förnuftiga och görliga. Ditåt sträfva vi kunna ansvara för denna uppgift — sedan några år tillbaka de statsmän i England, äfven af den högre aristokratien, som insett att demokratien i Europa måste ha ett rum för att kunna bli lik den Engelska, muntert arbeta och förvärfva. På det icke republikanismen, efter dess fall i Frankrike, skall åter resa sig i Tyskland, Italien och slutligen i sjelfva Spanien, se de sig om efter en lämplig form, hvarunder åtminstone konungamakten kunde få stå qvar, om än aristokratien der och hvar, efter omständigheterna, modifierades. De som hysa sådana funderingar äro verkligen menniskoslägtets vänner. Erfarenheten har lärt dem att de sjelfva, såsom aristokrater, ingenting ha att frukta af reformer inom England, emedan der respekteras deras eganderätt till större delen af Englands jord, och de kunna alltid påräkna det lägre folkets hyllning, så snart de verkligen ega vett nog att uppfatta nutiden och ärligt ställa sig i spetsen derföre såsom ledare. England är numera sjelf på god väg att icke bli längre absolut monarkiskt styrande alla sina kolonier. I den mån de tillvexa i folkmängd och rikedom, bilda de sig till sjelfstyrelse, stödjas och lemna stöd tillbaka åt England, men skola erkänna endast Engelska monarkiens sanktion, icke Engelska parlamentets styrelse, annorlunda än tills vidare i det formella. Man kan tydligen se att rigtningen är blifven sådan, sedan hertigen af Newcastle blef kolonial-minister, både för Canada, för Australien, och förr än man kunnat föreställa sig, äfven för Indien. Sedan denna id en gång är uppfattad, ligger det i de politiska ideernas natur, att de söka få exemplifiera och utbreda sig. Engelska statsmän omfatta derföre med all ifver hvad Sverige och Norge, ehuru hittills ofullkomligt, realiserat. De sei dess utveckling inom Norden, med begagnande af den Skandinaviska flocken såsom kärna, tillfället att dermed förena, icke som provinser, utan som sig sjelfstyrande stater, de med Sverige något beslägtade stammar, som afsöndrades med våld, utan att sympathierna ännu kunnat — — UUU—I— — ——