Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1854, sida 2

nes ansigte; hon gömde sin bleka kind i kuddarna på soslan, och hela hennes utseende utvisade, att det var en af dessa stunder af hemskt lugn, af stillhet före stormen; en sådan stund, då hoppet, då tron på egen kraft, ja då sjelfva förtröstan tyckes domnad. Men Alida var en af dessa qvinnor, som ej förlora ringaste doft af sin qvinlighet, derföre att de ringakta det La Valliere:ska valspråket: tiga, lida och dö. Nej, detta slags tålamod som låter trampa sig och ändå ej tillåter en klagan att smyga sig öfver läpparne, det kunde ej hennes kraftfulla ande tåla. Hon egde detta tålamod, som hos qvinnan oftast visar sig som en passiv energie; detta tålamod, som tillhör en stark och ädel själ, som icke modlöst öfverlemnar sig åt smärtan, utan anstränger sig, för att minska obehagen i sin ställning, och — om de ej kunna undanröjas, beväpna sig mot dem. Att Alida dock ej för mycket litade på sin egen kraft, det hördes på hennes utrop: — Min Gud! utan ditt bistånd skall jag kanske i dag om ett år vara besegrad af den allt sörtarande känslan inom mig, skola kanske alla strider ha varit förgäfves! Men — nej, så får det ej blifva! (Forts.)