Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1854, sida 1

lande vacker samt förde sig med ledigt behag. Då dansen slutat, förde Axel sin dam till en stol. — Jag tycker som vore allt en dröm, sade han, en svår dröm; som om du ännu vore min Alida och allt det andra blott en mörk villa. — Herr kammarjunkare, sade Alida, som såg den guldgalonerade marskalken gå öfver golfvet, bed min man göra sig besvär att komma till mig; det skulle vara mig kärt att göra honom bekant med löjtnant Wimpelstorm. — Jag är här, till din tjenst, svarade grefve Ludvig, helt nära sin hustru, men hans mörka öga hade ingen vänlig blick, det förekom Alida som hade han hört de ord som Axel hviskat. Kammarjunkaren hade närmat sig och nästan slukade hvarje ord som vexlades mellan de talande. Alida såg upp till sin man med en blick full af oskuld och ädel stolthet, i det hon presenterade sin barndomsvän. — Han skall ju blifva din vän också? Icke sannt Ludvig, vi skola ej säga, din vän och min vän, utan våra vänner? — Det skall blifva mig serdeles kärt, om herr löjtnanten vill göra oss det nöjet att helsa på oss nu i Stockholm och sedan på Lycko,