Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1854, sida 1

onda kan icke hjelpas, och alla framlagda förslag att hjelpa detsamma, förklaras förenade med oöfvervinnerliga svårigheter, outförbara, m. fl. oförmågans och tankelättjans vanliga undslygter. Det är genom allt detta, som ämbetsmannaväldet blir så olyckligt för ett land, emedan detsamma, oförmöget att sjelf rycka sig upp utur slentrianens nötta spår, stelnadt i former, som blifva alltmer tryckande och qväfvande, ju mer samhällskroppen växer ur de gamla kläderna, förhindrar alla utifrån föreslagna förbättringar, hvarigenom samhället slutligen bringas ett sådant onaturligt petrificeringstillstånd, som China, urbilden för ett byråkratiskt samhällsskick. Bland de många lefvande exempel vårt land erbjuder på nyssnämnda förhållanden, utgör vårt Postverk ett. Vid sin första inrättning förträffligt i sitt slag, har det öfver 200 år stått nästan oförändradt på samma ståndpunkt, oaktadt under denna tid, särdeles under de sista tiotalen, förhållandena hafva så betydligt förändrat sig, och gjort hastiga och billiga kommunikationsmedel, icke blott för personer, utan ännu mer för bref och tidningar, hvilka sednare fordom voro obekanta, till den största I nödvändighet för ett lands hela industriella lif. Och ändock står postväsendet på den gamla samma. På sednaste tider halva de talrika poströfveobegripligt, att dessa röfverier icke inträffat mera än de gjort i alla tider, och att de icke inträffa dagligen. I flera år har man erinrat poststyrelsen om vidtagandet af några kraftiga åtgärder i detta hänseende, öfvertygad som man varit, att poströfverierna skulle allt mer tilltaga, och att töljaktligen, efter det man fått vidkännas en hop svåra förluster, i alla fall förr eller sednare något måste göras deremot, hvilket då borde ske ju förr desto helldre. Men post-styrelsen har, trogen den gemensamma ämbetsmannavanan, tagit saken lugnt och låtit skriket gå in genom ena örat och ut genom det andra, Andlligen har det gått så långt, att den ärade styrelsen måst vakna ur sin slummer, och den har åtminstone vridit en smula på nattmössan, så att man tyckt sig märka, att den slagit upp ögonen. Mätte blott denna anstrangning ej hafva kostat så mycken möda, att poststyrelsen åter behöfver taga sig, att tala med Hvasser, en lur på ett halft sekel Den lifsyttring af poststyrelsen vi här afse, är ett underd. memorial al general-postdirektören, med anledning af poströfverierna. Sedan generaldirektören, hvilken vi för korthetens skull signera med G. D., till en början nämnt, hurusom han, redan innan rikets ständers revisorer kommit med sina erinringar, haft bekymmer af poströfverierna och vidtagit hvarjehanda åtgarder deremot (det skulle vara intressant att höra hvilka dessa åtgärder varit) samt huru bekymren blifvit nu större än någonsin, då det icke blott gäller penningeförluster, hvilka under det sista revisionsåret uppgingo till öfver 20,000 rdr bko, utan äfven menniskolif, och då det vore fara värdt att dessa angrepp blifva allt djerfvare och för allmanna säkerheten vådliga — så uppraknar G. D. de utvägar att förebygga poströfverierna, som blifvit uppgifna. Dessa äro: Att postverket skulle hålla egna åkdon, så inrättade, att postväskan eller säckarne förvarades inom någon med starkt lås försedd ytterbeklädnad af jernbleck; att posterna skulle åtföljas af starkare bevakning än hvad nu eger rum; att om sådant ej kunde ske i allmänhet, det åtminstone borde iakttagas vid de tillfällen, då foten, om man undantager några snällposter, hvilka dock dels äro ganska få, dels rätt långrierna kommit och särskilt erinrat om det gamla postväsendets olämplighet. Det äri sanning 1