Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1854, sida 1

ett irrljus — nej hon vandrar nog sin väg lika lugn, lika klar och stilla, fastän molnet ligger dem emellan. — Och seglarens öde? frågade Axel, som med kärlekens skarpsynthet märkte den fuktiga glans som lagt sig öfver Alidas ögon. — Jag vet ej, herr löjtnant, fråga vind och våg! — Ni öfverlemnar honom således åt dem. — Jag har honom ju då på hans element, och åt vind och våg är ej det samma som vind för våg, ty det finnes så många stjernor som blinka ned på vår ödsliga stig. — Ni beskyller oss således för otro, fru grefvinna? — Det har jag ej sagt, jag komplimenterar er blott att kunna segla i alla väder. Vet du Agnes, tillade Alida skrattande, att löjtnant Wimpelstorm blifvit helt poetisk sedan jag sist såg honom, han talar ju om stjernor och narrar mig att tala med, . . är det ditt samtal, som gjort honom sådan, eller ha vågorna det inflytandet på sina hjeltar? — Är jag mig olik, tycker fru Grefvinnan? frågade Axel, som i sitt hjerta kände något bittert, förorsakadt af Alidas skratt. — Åh nej, men kanske jag minnes er oriktigt. Jag är visst mig mycket olik, inte sannt? — Ja, fru grefvinna, men jag får säga som