Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1854, sida 1

han väntat sig så skåda, den darrande, som offrade sig sjelf och sin ungdoms kärlek — eller var det grefve Strålkronas fästmö, som med tjusta blickar log mot sin lysande framtid? ... Midt på golfvet stod en hög, skön qvinna, klädd i hvit atlasklädning och med en luftig blonderslöja, nedfallande från den gröna myrtenkronan. Alida Danielli var visserligen en blek brud, men något offer syntes hon icke göra, ej heller tycktes hon le med tjusad blick mot sin väntade lycka — hon syntes fullkomligt lugn, och i hennes dunkelblå ögon var något så mildt och på samma gång ovanligt allvarsamt och högtidligt. Den höga pannan syntes kanske något sträng, men öfver den låg en klarhet och bestämdhet, som klädde den unga ståtliga qvinnan, och den gröna bröllopskransen böjde sig deröfver så vacker på de långa ljusbruna lockarne och skimrade här och der af blixtrande juveler, inflätade i den friska myrten. De blomstrande tärnorna, som omgåfvo bruden, skämtade och pratade med hvarann och marskalkarne, som lyste i sina granna unisormer. Alida hade vändt sig till en af tärnorna, en ung flicka med ovanligt vackert utseende, och viskade sakta i hennes öra och smålog sjelf åt sin förlägenhet, att så der förevisas. Men hvad var väl detta! Brudens kind vardt