Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1854, sida 1

furst UMentschikom, då han förkunnade att hans mission var slutad, förklarat, att förkastandet af hans fordringar skulle göra det nödvändigt för den kejserligaryska regeringen att söka en garanti i sin egen makt, ansåg H. M. det för lämpligt, att låta sin flotta afgå från Malta och gemensamt med H. M:t fransmännens kejsares flotta taga station i närheten af Dardanellerna. Så länge underbandlingarne buro en fredlig karakter, afhöll sig H. M. från hvarje fientlig demonstration. Men när, sedan redan en betydlig militärstyrka var samlad vid turkiska gränsen, Rysslands sändebud äfven dertill antydde, att sultanens vägran att foga sig efter obehöriga fordringar kunde hafva allvarsamma följder, ansåg H. M. det för rättvist att gemensamt med Fransmännens kejsare aflägga ett bevis på sitt beslut att skydda sultanens suveräna rättigheter. Ryska regeringen har påstått, att kejsarens beslut att besätta furstendömena blifvit fattadt till följe af engelska och franska flottornas framryckande. Men hotelsen att infalla i Turkiet uttalades redan i grefve Nesselrodes not till Reschid Pascha d. 19 (31) Maj och förnyades i hans depesch till baron Brunnow d. 20 Maj (1 Juni), hvilken depesch förkunnade ryska kejsarens beslut att befalla sina trupper att besätta furstendömena, om Porten icke inom en vecka fogade sig efter Rysslands forfringar. ÅDen depesch till . M:s sändebud i Konstantinopel, hvilken bemyndigade honom att under vissa bestämda omständigheter tillkalla engelska flottan, var daterad d. 31 Maj, och den direkte från England till H. M:s amiral afsända befallningen att begifva sig i grannskapet af Dardanellerna d. 2 Juni. Beslutet att besätta furstendömena var alltså sattadt, innan besallningen om slottornas framryckande hade blifvit gifven. Sultanens minister underrättades, att, om han icke inom en vecka och utan förändring af ett enda ord undertecknade den af furst Mentschikoff aftonen före hans afresa från Konstantinopel föreslagna noten, skulle furstendömena Moldau och Wallachiet besättas af ryska trupper. Sultanen kunde icke gifva efter för en så förolämpande fordran; men när besättandet af furstendömena verkligen ägde rum, förklarade sultanen icke krig, såsom han i utöfvandet af sin obestridliga rätt kunnat göra, utan riktade en protest till sina bundsförvandter. H. M. har i förening med Österrike, Frankrike och Preussen gjort åtskilliga försök att uppfylla alla ryska czarens rättmätiga fordringar, utan att träda sultanens värdighet och oafnängighet för nära; och hade det endast varit Rysslands afsigt att ernå säkerhet derför, att Portens kristne undersåter åtnjöto sina frioch rättigheter, skulle det hafva funnit denna säkerhet i det af sultanen gjorda anbud. Men då denna säkerhet icke erbjöds i form af ett specielt och särskilt fördrag med Ryssland, blef den förkastad. Två gånger har detta anbud gjorts af sultanen och förordats af de 4 makterna, första gången förmedelst en urspruogligen i Wien uppsatt not, den andra gången genom det utkast till grundvilk r för blifvande underhandlingar, om hvilket man d. 31 Dec. blifvit ense i Konstantinopel och hvilket erbjöd begge partierna en utväg att på ett lämpligt och hederligt sätt komma till en förlikning. Det ar följaktligen påtagligt, att en rättighet för Ryssland att inblanda sig i turkiska undersåters förhållanden till deras suverän och icke de kristna församlingarnes lycka i Turkiet, var det enda målet för Rysslands strafvanden; en sådan fordran ville sultanen icke underkasta sig och H. H. förklarade derför af nödvärn Ryssland krig; men H. M. fortsatte icke destomindre sina bemodanden att återstalla freden emellan de stridande parterna. Men den tidpunkt är nu kommen, då det, sedan de 4 makternas räd och föreställningar visat sig fullkomligt overksamma och Kysslands rustningar dagligen vinna större utsträckning, blott är alltför klart, att czaren fullsoljt en politik, som, om den icke stäfjas, måste leda till ottomaniska rikets förstöring. 4I denna sakernas belägenhet känner sig H. M. manad, genom deltagandet för en bundsförvandt, hvars rike i sin integritet och oafhängighet erkänts utgöra ett väsentligt grundvilkor för freden i Europa, genom sitt folks känsla för det rätta emot det orätta, genom den önskan att från sina besittningar afvända högst förderfliga följder och bevara Europa för öfvervigten af en makt, som brutit fördragen och trotsar den civili— —