Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1854, sida 1

glömma honom, att ingen skulle blifva henne kärare än han, och detta minne, hur troget hade det ej följt honom öfver hans färd på hafvet, och nu var allt förbi och han stod här, en fremling bland den nyfikna menniskoskara, som äflades att få begapa Alida Danielli, klädd till brud åt grefve Strålkrona .... Alla menniskor förekommo honom så likgiltiga, der de sprungo om hvarandra. Högtidsklädda betjenter flögo upp och ned i trapporna, svartklädda vaktmästare skramlade med glas och silsver, och gästernas vagnar stannade vid porten .... all denna brådska förekom Axel olidlig — den hade ju till föremål Alidas bröllop med en annan. Ändtligen skingrades trängseln och de båda vännerna fingo sin del af skådespelet; de hade ej haft brådtom, ty löjtnant Wimpelstorm var försjunken i sina egna dystra fantasier och hans vän fullt upptagen af sin nya bekantskap, med hvilken han redan, tack vare hans verldsvana, hunnit göra sig rätt förtrolig. Hattarne drogos ännu djupare ned och kappkragarne tätare kring ansigtet, och de stodo snart helt inkognito inne i det rum der bruden visades. Löjtnant Axel steg tillbaka af förvåning. Var detta den Alida han lemnat, denna blyga, rodnande, unga flicka? Var det den bleka brud