Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1854, sida 2

Hon ville aldrig kallas friherrinna, emedan hon var född ofrälse, ty, sade hon, när födda friherrinnor gifta gig med ofrälse, så behålla de sin titel, så skall också den ofrälse qvinnan veta att behålla sin värdighet. Friherrinnetiteln på brefvet förvånade henne, ty hennes vanliga brefvexlare brukade alltid rätta sig efter hennes vilja och sätta blott fru på brefven. Hon höjde derföre något på ögonbrynen och sköt ut läpparna när hon öppnade detta okända bref. När hon fick se blotta stilen, häpnade hon så att hon släppte brefvet på golfvet och slog ihop händerna af på en gång förskräckelse och glädje; hon visste icke sjelf hvilketdera. — Hvad är det? frågade Anna. — Se, sade hon, det är från Gustaf! Han lefver. Den blinde bakom kakelugnen spratt häftigt till vid detta namn. — Ja, jag ser att det är hans stil, sade Anna, som noga betraktade brefvet, jag känner igen hans slängar, det är hans konstiga k, p och h som förr i verlden. Hvad skrifver han? Fru Ulrika genomläste brefvet, och alla skulle ha sett huru hon bleknat, om icke hon sutit framför eldbrasan, som kastade sitt återsken på hennes kinder. (Forts.)