Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1854, sida 1

tyg är än så skicklig och lärd, skall han naturligtvis dock icke vara i stånd att, med en okunnig och oskickö lig besättning, manövrera så val och göra så hastiga resor, som med en besättning bestående af redan i ungdomen inöfvade sjömän. Det oaktadt se sig våra sjökaptener ofta nödsakade att, under rådande brist på dugligt sjöfolk, emplojera bonddrängar och andra personer, som måhända knapt veta huru ett fartyg ser ut, långt mindre att under en lägervall ögonblickligen verkställa en räddande manöver. Se der en af de förnämsta orsakerna till haverier och skeppsbrott. Det gifves många exempel på att räddandet af lif, skepp och gods berott af den simpla sjömannens rådighet och skicklighet). Lämpliga undervisningsanstalter för den uppväxande sjömanna-generationen äro således, i merkantilt och ekonomiskt hänseende, af behofvet högligen påkallade. I moraliskt och medborgerligt assende åter är det sjömansklassens oafvisliga rättighet att, likasom de öfriga samhållsklasserna, blifva delaktig af civilisationen och dess frukter. Å ven den simpla sjömannen är ju en statens medborgare och tjensteman, och äfven hans arm påräknas ju i sarans stund till fäderneslandets försvar. Det måste således vara statens skyldighet att, genom inrättandet af ändamålsenliga sjömansskolor, bereda de blifvande sjomännen tillfälle att i god tid utbilda sig för sitt yrke i statens tjenst. Men allt hittills har dock staten låtit den simpla sjömannen, denne handelns och näringarnes oumbärlige förkämpe, qvarstå på sin låga ståndpunkt såsom endast och allenast lastdragare och reservsoldat, allt hittills qvarhållit honom i råhet och okunnighet, med ett ord, allt hittills behandlat honom styfmoderligt och otacksamt. Man ma icke, under sådana omständigheter, undra på att han begagnar det första gynnande tillfälle, att för alltid lemna det kalla land, som un der fredens tid fordrar hans anletes svett och under krigets faror hans hjertas bled, utan att dock läta honom mera än till blotta skenet, blotta namnet gälla såsom menniska och medborgare, utan att under hans ungdom sörja för hans intellektuella behos, och utan att under hans, genom mödor och försakelser, tidiga ålderdom, skydda honom mot nöd och elände. Huru mycken okunnighet, vidskepelse och sedeslöshet inom sjömansklassen skulle icke kunna utrotas och förekommas genom nägra allmänna sjömansskolor; hvilken kärlek till sitt yrke och sitt fosterland skulle icke i dem kunna inplantas hos den blifvaade sjömannen, och slutligen huru maktpåliggande för Sverige, såsom Sjöstat, att icke behöfva blygas för sina sjömän, som i främmande länders hamnar representera den svenska nationen! Värdet af de fördelar som vunnes genom isragavarande sjömansskolor, skulle sålunda mångsaldigt öfverstiga det för desamma erforderliga årliga anslag, och det skulle i sanning vara hedrande för någon af våra sjöstäders riksdagsmän att härå fästa ständernas och regeringens uppmärksamhet. Med dessa sjömansskolor borde hufvudsakligen afses det egentliga sjomannayrkets rent praktiska delar, såsom fartygs uppoch aftackling, seglens och rodrets rätta begagnande vid olika manövrer samt ankarets bruk, af hvilka kunskapsgrenar kunde meddelas åätminstone de första begreppen a en fartygs-modell af blott ett par, tre alnars längd, nemligen i saknad af nägot större, seglande fartyg. Vidare alla ombord sörefallande sjömanshandarbeten, kännedom om kompassen, lodet och loggen samt reglorna för lastning och stufoing, men derjemte äfven undervisning i skrifning, räkning, naturlära, geografi, o. s. v., till den grad som erfordras för hvar och en den der har behof af att icke vara alldeles rå och okunnig i vetandets första elementer. Beträffande läget af dessa skolor borde de anläggas på vissa vigtigare kustorter, synnerligast i eller uti närheten af de större skärgärdarne, uti hvilka skolor då äfven kunde uppammas kunniga och skickliga lotsar, äfvensom på eller i närheten af skeppsvarf, hvarigenom vunnes dels den för) Ett af dessa exempel torde här få anföras såsom bevis. Ar 1806 seglade ett engelskt skepp till Gullmarsfjorden, der det skulle lemna last. Vid inloppet måste göras en vändning för att undvika land. Befalhafvaren märkte då med bestörtning att skeppet ej gick öfver stag, men kunde ej finna råtta orsaken dertill. Lyckligtvis upptäcktes denna af en ombordvarande svensk sjöman. Han observerade nemligen att stormärsbrass oklarats, hvarigenom stormärsseglet bindrades alt gå bidevind. Pa ögonblicket skyndade han upp och klarede brassen, till följe hvaraf skeppet gick öfver stag och räddades. — kk—;—T:: —