Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1854, sida 1

— Ja, mamma, jag kan aldrig glömma det ansigtet, och en inre aning sager mig bestandigt att just han och ingen annan ... — Men hvad skall jag säga åt notarien? — Ack, jo, säg att jag ännu är så ung, att jag ännu vill ha tid på mig, att jag högaktar honom, att jag hyser den största tacksamhet för honom, att jag — — — med ett ord icke ville höra talas om giftermål på ett år åtminstone, men att han icke bör göra sig några förhoppningar, ty — — — — Sag så gerna rent ut nej, Alvina lilla, och att du är kär i en engel med ossicersmössa; sade fru Ulrika något misslynt. — Men det skulle smärta honom, säg blott att jag är obeslutsam; kanhända att jag kan besegra min inbillning och lyssna till min förnuftigare välvilja, om ett år; jag har ju blott sett ett ansigte, icke ett drag af själen, och notarien har visat mig sitt ädla, modiga hjerta. — Nå, som du vill, det får vara så; jag hoppas att tiden, det vill säga vår Herre skall styra om allt till det bästa.