Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1854, sida 2

trade, och det besanns att vandraren hade sagt sanning. Bonden var högst belåten och vandraren fick stanna qvar någon tid. Men snart blefvo bonden och han osams. Bonden hade räknat på att han skulle få en hjelp i arbetet, men vandraren hvarken kunde eller ville det. Han ville vara i ro i lilla kammaren, ville aldrig gå ut, ville icke raka sitt skägg eller klippa sitt hår och aldrig visasig för någon menniska. Bonden blef rasande och hustrun började knappa in maten, som i sitt vanliga skick föreföll vandraren, fordom van vid bättre, såsom högst usel. Det blef en tvist, som höll på att urarta till en strid, bonden hotade att anmäla honom hos länsman; vandraren tog sin käpp och gick sin väg, med en förbannelse på läpparne. Han gick tillbaka till vägskillnaden, satte sig der och besinnade sig om han skulle gå tillbaka till Kalmar, eller först gå upp till Stora Ekeby, som låg honom bjert i hågen. Då kom hastigt en välklådd ung herre ur skogen, med en jagtbössa, stannade framför vandraren, samt inlät sig i samtal med honom, Elter en stund skyndade sig den unge herrn belåten framåt Ekeby-vägen, muntert hvisslande. Vandraren såg efter honom med en blick