Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1854, sida 2

ro så goda vänner, att jag tycker mig just ha en syster i dottern. Baronen bugade sig något högdraget, inom sig förtörnad öfver notariens närgångenhet, men det stod icke i hans makt att gifva sitt ansigte ett annat uttryck än det vanliga smäleendet. — Det är jag, som är den lycklige, inföll notarien, och de ljusgrå ögonen gnistrade lifligt, hvilken först får presentera kusinerna för hvarandra: Fröken Alvina! Baron Y. .. .! — Men är notarien — Hon kände igen honom på det gullgula håret — då så säker att jag är Alvina? — Jag ser ju genast att ni är den vackraste på jorden, ni kan sålunda icke vara nägon annan än fröken Alvina. Men huru kunde fröken känna igen mig? — På oförskämdheten, tänkte Alvina, men sade: : — Det var icke svårt att gissa, sedan jag visste de begge andra herrarnas namn. — Hon är förtjusande! tänkte notarien i det hans blickar frossade af hennes behag. — Han är odräglig, tänkte Alvina och vände sig uppmärksamt till baronen. — Hon har god hållning! tänkte baronen, teg och vred sin ena mustach.