Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1854, sida 2

så skulle det vara ett nöje, att höra deras förtroenden, men dessa äro sällan sjuka, utan de slesta hjelpsökande äro gamla, sula och skröpliga på allt sätt. Huru tråkiga äro icke deras långa beskrifningar om krämpor, de förstöra ofta helt och hållet ens matlust. Och beständigt är man utsatt för dem; det är icke nog att man måste med tålamod afhöra dem på utsatta mottagningstimmar, utan beständigt hänga de efter en läkare med sina förfrågningar: hvad skall jag göra för min andtäppa? säg mig något medel för min hjertklappning, för min snufva, min hufvudvark. Tandväk ha de alla. Under sin sötaste middagssömn, ja midt om natten blir man störd af sjukbud. Nog vore det förnuftigast om de sjuka ville sofva om nätterna och lemna en stackars läkare i ro. Om man ändå kunde hjelpa dem, så vore det ändå något, men oaktadt jag är en bland de skickligaste läkare som finnes, bekänner jag, nemligen här ensam för mig sjelf, att jag icke känner något annat säkert botemedel, än tiden. En lakare kan icke göra någonting annat, än sysselsätta sina sjukas inbillning med prat; och deras magar med laxativ och dylikt. Den som ändå kunde hitta på ett nytt universalmedel! Jag skulle dock gerna uthärda allt besvär och trotsa all ovisshet, om man finge bra betalt af alla; men många betala icke alls, när de icke