Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1854, sida 1

— Vill farbror mörda mig? skrek hon häftigt och sprang opp rak lång, det är just vattnet som är min olycka. a — Hvad är det nu för griller igen, Fia? Mamsell Sophia förklarade nu för honom sin gjorda erfarenhet om vattnets vilddjur. — låcken strunt, svarade gubben småleende, hvad betyder det? Allting i verlden är på det viset uppfylldt af dessa små infusionsdjur, sjelfva luften, som vi andas .... — Luften? Barmhertige Gud! också luften! skrek Sophia och dånade ånyo. Med möda kunde hon återställas, och sedan den stunden gick hon ständigt med ett tjockt flor för munnen, för att afhålla luftens farliga insusorier. Det hjelpte icke att man invände att alla menniskor voro utsatta för samma fara som hon och ändå lefde och mådde väl; se der är orsaken till alla sjukdomar, påstod hon och fortsatte sin plågsamma försigtighet. Hela verlden hade förlorat sitt behag för henne, alla nöjen voro ju uppfylda af infusionsdjur. Hon blef allt oroligare och till slut verkligen sjuk. — Det här går icke an längre, mamsell. Hennes läkare duger icke. Han ger ju mamsell alldrig annat än recinolja! — Och så skrattar han åt mig! — Och så ar han för gammal,