Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1854, sida 2

— ——— —p2a: När den resande steg af och de sågo gullgalonen kring hans sammetsmössa, togo de af sig sina, i tanka att det var en mycket förnam herre, hvaruti de icke misstogo sig mycket, ty ehuru blott betjenter i husvudstaden bära galoner, så bruka likval herremän dem stundom på landsbygden, sör att öka sitt anseende. Hvad vår resande beträssar, så betecknar redan detta lilla drag en smula af hans fåfänga. Han steg ur, sade sig vilja stanna öfver natten, och fördes till det bästa rummet i huset. Hans blick blef något missnöjd, då han fann en annan resande före sig, redan utsträckt, med långa dambestöflade ben, på den skraugliga skinnsoffan; men då den liggande vred sig, så att hans bleka, med Jjusroda lockar om svallade anlete blef synligt, och med en i ögonvinkeln inklämd lorgnett plirade på den nykomne, smålog denne något förnämt och sade med en behaglig läspning: — Nå det var rätt angenämt, att så här midt i vildmarken träffa en vän ifrån hufvudstaden. Den liggande sprang upp och räckte honom sin hand. Den rödhårige var också en vacker ung man, oaktadt sin blekhet och sina lockars alltför kraftiga gullfärg; hans lediga hållning och smaksulla resdrägt förrådde gentlemannen.