Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1854, sida 2

En aston, då jag var gäst i hans hus jemte chevalier de Cocquiel, som reste på sin regerings vägnar för att undersöka det brittiska undervisningsväsendet, vände sig samtalet naturligtvis omkring hans lifs hufvudnppgift, och det förekom mig, att jag denna afton njöt en lycka lik den, som Sokrates diseiplar hade i samtal med sin lärare. Jag tror mig icke tydligare kunna beskrifva den kärlek och beundran, som denna man ingifver, än genom att jemföra honom med denne forntidens praktiske vise, hvilken han också liknar deruti att han frågande förstår att utlocka sanningen af den han talar med. Af det han berätuade, för att göra sitt system tydligt för oss, tillåter jag mig återgifva följande: ÅDet finns ingen vigtig mensklig sak, sade han ibland annat, som jag icke kan vidröra i samtal med barnen. Tillochmed sådana saker, som då de nämnas i andra skolor åstadkomma ett ohyggligt fnissande, ett bevis på gossarnes alltför stora kännedom i den vägen, kan jag omtala, utan att någon störande, otillbörlig tanke tränger sig fram. I en klass af fattiga barn frågade jag en, hurudan hustru han ville hafva; en ful, orenlig? — Nej. — En renlig, flitig och ärlig? — Ja. — Tror du, när du en gång finner en sådan, att hon vill hafva dig? — Nej, svarade gossen modfälld och såg ned på sig. — Hvarför icke? — Derför att jag är så smutsig och trasig. — Kan du då icke, om du sjelf vill, med tiden blifva ren och välklädd? — Jo, jag tror det. — Anser du för en lycka, att blifva gift med en renlig, skicklig och vacker flicka? — Ja,. — Vill du då sträfva derefter? — Ja, det vill jag. Jag tror icke, fortfor han, -att man, när man vill uppsostra barn, bör vända bort ansigtet från det, som Sstår i förbindelse med passionerna. Man bör i rättan tid och nästan omärkligt skärpa sinnet för kroppslig och moralisk renhet). — Jag har haft exempel på, hvad man på sådant sätt kan uträtta med barn. Jag har haft gossar, hvilka började med att spara en penny i veckan, och efter ett års förlopp förmådde att spara en sexpence i veckan. Jag har vakat öfver den tankfulla strid och sjelfförsakelse, som låg i detta sparande, och har jag i mitt lif uträttat något, så har jag blifvit uppmuntrad, ja, jag har haft ett upplyftande exempel i sådana gossar. Ett revolutionärt yttrande öfverraskade mig. Det kom en sats, hvars första del var precist densamma, som man i sinom tid uppstälde för att revolutionera arbetarebefolkningen i Schweitz och Tyskland. Men estersatsen visar på hvad sätt Ellis är revolutionär. Han sade: Den lägsta delen af befolkningen lefver på vestra kusten af Irland. Om jag komme dit — och det är ju icke omöjligt — så tror jag, att jag skulle vara i stånd att uträtta något; jag skulle börja med att göra dem missnöjda, ja, missnöjda med sig sjelfve, leda dem att betrakta sig sjelfva. Hvad vårt folk behöfver, är undervisning (education), att få väckta kunskapen om verlden, om sig sjelfve och om de pligter, som deraf naturligtvis härröra. I dem sjelfva ligger den kraft, som kan höja dem, och den mäste väckas. Härpå följde ett samtal, hvari man sökte att få upplyst om detta vore nog, och det slöts med följande ord af Ellis: Näväl, skolan är mycket; men den är icke allt. Vi få barnen från föräldrarne; och så är redan en liten mensklig varelse tillvägabragt med en viss riktning och en viss prägel. Vi måste hafva goda föräldrar. Icke billigt bröd, icke frihandel och ej heller utvandring, utan en generation af goda föräldrar, hvilka gifva sina barn goda exempel, skall rädda England frän proletariatet. — Jag tror att det vore önskligt, att de, som hafva barn att ansvara för, ville begrunda de Elliske åsigterna. De hafva måhända studsat ett ögonblick vid det yttrandet, att man kan tala till en gosse om hustrur. Hos oss lärer man dock äfven barn något om kärlek och äktenskap, d. v. s. man låter dem t. ex läsa om en prins och en vacker prinsessa, som få hvarandra. Hvad som är förståndigt och hälsosamt utelemnar man och införer barnen i en verld af Åblå dunster. Sedan gå så många omkring liksom berusade, de stå med en romantisk portnyckel i handen och vänta, liksom Åpoeten Edvard, på, att deras port skall komma ). Andra skulle möjligen vilja säga, det Ellisska uppsostringssattet alstrar materialisme; men frågan är snarare, om icke just motsatsen äger rum. Hvad är mest materielt: att lära barn att uträkna huru många skilling det är på en riksdaler, eller derjemte lära dem hvilken moralisk betydelse riksdaler och skilling hafva? Hvilket nedtynger barnasinnet mest, hvilket beröfvar det mesta friheten: en mängd utanlexor eller en mängd vetande om lifvets förhållande och vilkor? Många lägga stor vigt på att barnets inbillningskrgft tidigt utvecklas genom fantasiens verk, genom förarbetad poösi; men medför ock ett sparsamt bruk häraf sin nytta, så är det säkert, att ett riktigt användande deraf gör barnets inbillningskraft nervös och osund och tjenar att utsläeka all originalitet. I läseböcker för barn och i barnlitteraturen, som börjat att växa så frodigt, lägger man så stor vigt på att roa barnenZoch tillfredsställa deras fantasi, att man löper stor fara, att göra dem fantastiska och försvaga deras förmåga att med kraft fatta lifvet). Vår tid gör icke sordrinI ) Deremot finner man i biskop Daugaards ÅUtdrag ur bibliska bistorien, t. ex. följande ord pag. 62: David lät då hemta till sig Bathseba och bedref hor med henne. Detta är nu den djerft naiva methoden. Huru förklara föräldrar och lärare detta för 5—6 års gamla barn, hvilka komma och fråga om betydelsen? — I någon motsats härtill står den berömde predikanten i Liverpool, James Martineau, som i en predikan om The Bible and the child? afrådde att låta barn läsa det gamla testamentet för de otuktiga sakers skull, som deruti förekomma. Emot ett varsamt utdrag hade ban ingenting att invända. ) I Funchs, Röginds och Warburgs danska läsebok finner man spökhistorier äfvensom 5solksagor d. v. s. icke blott historiska eller sådana, i hvilka folkets poetiska känsla har uttryckt sig, utan rent af vidskepelse, berättelser om häxor, troll, folk, som kunna mera än sitt Fadervår o. s. v. Man har funnit, att denna slags läsning icke roar barnen tillräckligt, och när de komma från skolan, skola de derför läsa vidare i barnlitteraturen. Det händer understundom, att författarne till denna litteratur biifva litet barnslige eller pjollriga; understundom gifva de mycket vackra och förnuftiga skildringar och uppblanda dem sedan plötsc — — ——