Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1854, sida 2

är deri lemnad så litet spelrum som möjligt. Till Christiansö fästning, hvars hamn är den enda från hvilken de krigförande makternas flottor genom neutralitetsförklaringen blifvit uteslutna, skickas en förstärkning i artilleriman skap. ENGLAND. Förhandlingarne i underhuset den 17 och 20 Februari rörande orientaliska frågan äga ettså stort intresse, att vi ej kunna underlåta att för dem redogöra något utförligare, än som föreskrifves af den plan efter hvilken vi redigera våra utländska nyheter. Till en början ville vi i sammandrag meddel la lord John Russels anförande den 17 Februari. Sedan lorden yttrat, att han icke drog i betänkande, att meddela huset alla de upplysningar, som det var berättigadt att vänta i en så allvarsam och vigtig sråga, tillfogade ban, att när frågan om de heliga orterna blifvit afgjord, hvilket varit det första föremålet för regeringens bemödanden, hade England och Frankrike satts i stånd att handla i uppriktig endrägt. Ryska underhandlarne hade för engelska regeringen påstått, att de eftergifter, som sultanen gjort Frankrike, stodo i strid med de högtidliga öfverenskommelserna emellan Ryssland och Turkiet, voro eförenliga med sultanens förnämsta intressen och alltså fullkomligt otillbörliga; deremot hade ingenting nämnts, som kunde anses innebära en Önskan att erhålla någon skyddsrätt öfver Turkiets grekiskt-kristne undersåter. I detta hänseende hade Ryssland handlat bedragligt och svekfullt emot England, men ministrarne hade dock icke varit blinda för möjligheten af en sådan dubbel politik och hade derföre tagit sina försigtighetswatt. Ryska politiken gick, såsom Mentschikoffs sändning tydligt lagt i dagen, ut på, att bringa Turkiet i ett vasallförhållande, med landets eröfring och besittning till sitt yttersta syfte. Till att motarbeta denna politik hade regeringen valt den diplomat, somipå grund af sin bekanta tillgifvenhet för Turkiets oafhängighet och sina öfriga egenskaper framför någon man i Europa var bäst passande till detta värf, nemligen lord Stratfort de Redclille. Flottan sändes till Dardanellerna såsom ett bevis på det intresse som II. M:t hysto sör denna sak. Då den frågan uppstod, om Donaufurstendömenas besättande af Ryssarne borde betraktas som krigsorsak, hade lord Stratford på det bestämdaste varit af den mening, att det ej var rådligt för Turkiet, att under det tillstånd, hvari dess försvarsanstalter då befunno sig, att förklara krig, så snart ryska trupper inryckte på turkiska området. Det var lätt att säga, att derest England hotat med krig, skulle czaren hafva Jatet afskräcka sig från att påskynda sina planer och strart hasva hejdat sig; men ingen kunde anföra minsta bevis derför, och det var åtminstone fullt ut lika sannolibt, att han skulle hafva föredragit att genast börja krig. Med hänseende till den förfärliga olyckan vid Sinope trodde han icke, att någon kunde synnerligen tadlas derför, änskönt det visserligen måste beklagas, alt en meningsskiljaktighet uppstätt emellan franska och engelska sändebuden i Konstantinopel angående rätta meningen af de från deras regeringar erhållna instruktioner af den 8 Oktober, utan hvilken meningsskiljaktidhet denna olycka möjligen kunnat förebyggas. Att craren kunnat välja ett sådant blodbad till ämne för en lyckönskning till sin flotta, hade väckt hans afsky och på det smärtsammaste öfverraskat honom. Det var omöjligt att neka, att de förenade flottorna i svarta hafvet tilldelats instruktioner, hvilka så nära som möjligt gränsade till befallningar om krigiska operationer emot Ryssland och under dessa omständigheter var det ganska naturligt, att de ryska sändebuden hemkallats från London och Paris. Man måste nu taga den utsigt, som man hade för sig, och hvad som var att göra, i betraktande. De af Wiener-konferensen föreslagna vilkor förekommo honom hvarken vara kränkande för Turkiets värdighet eller oantagliga för ezaren, men det sätt, hvarpå de upptagits af denne monark och det förfarande han derefter iakttaget vittnade om en fullkomlig likgiltighet, ja om den yttersta grad af förakt för Europas fred och ringaktning för de suveräner, med hvilka han hittills stått i förbund. Det nyligen offentliggjorda brefvet från fransmännens kejsare föreslog Ryssland att komma öfverens om fredsvilkoren med en turkisk fullmäktig, hvilka vilkor sedan skulle underställas en konferens af de fyra stormakterna; men det var oriktigt att anse detta som en eftergift åt Ryssland. Han fördristade sig icke mera att hysa något hopp om att Ryssland skulle antaga detta förslag eller afhålla sig från att med alla sina krafter häfda sina allaredan väckta anspråk. Det var Englands uppgift att i förening med Frankrike försvara Turkiets oafhängighet, en makt, som af en förmäten inkräktare blifvit på det grymmaste förnärmad, som med stor skicklighet afvärjt de ryska underhandlarnes öfverrumplingsförsök och med en hög grad af mod och raskhet motstått de ryska trupperna på slagtfältet. England och Frankrike hade vexlat noter, i hvilka de lofvat hvarandra, att bistå Turkiet och förklara de andra makterna, att de icke sökte befrämja några egennyttiga intressen eller utvidga sitt område. (Starkt bifall.) Vidare borde England bevara Europas fred, som så lättsinnigt och förmätet blifvit störd af Rysslands beherrskare, och bringa de följder, som han på ett så våldsamt och så obetänksamt sätt framkallat, öfver hans eget hufvud. Till fransmännens kejsares uppriktighet och ärlighet satte han det oinskränktaste förtroende, hvilket hans politik äfven så rikligen förtjenat. Europas oafhängighet, och i synnerhet Tysklands, hvilken den senare tidens händelser visat icke vara så fullständigt, som det öfriga Europa kunde önska, stod på spel. I det England inlät sig i denna strid, hade det den tillfredsställelsen att veta, att Osterrike och Preussen skulle vara åskådare, icke med någon fientlig sinnesstämning, utan, såsom han ville hoppas, redo att bruka hela sitt inflytande och, i nödfall, sin vapenmakt för att hejda Ryssland på dess eröfringsbana. De begge allierade makterna England och Frankrike hade förelagt Turkiet att, så länge det åtnjöt deras hjelp och bestånd, icke utan deras medgifvande sluta fred med Ryssland. Med hänseende till de ansträngningar, som måste gö