Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1854, sida 1

———— —— —— — hade kraft att neka henne något. — Skynda! ... skynda! stammade hon; ty jag känner, att Gud kallar mig. Mathieu störtade ut, som omj han fruktat, att tiden icke skulle räcka till för honom; men han inträdde åter nästan straxt derpå och ropade, att Francine stod på terassen vid kruttornet, tillikamed Dorot. Den döende utstötte ett svagt glädjerop och sträckte händerna mot honom. Han insvepte henne i sin vinterkappa och bar henne varsamt på sina armar bort till klippan. i — Hvar är hon? frågade den sjuka, hvars Ögon blandades af dagsljuset och förgäfves bemödade sig att se; jag kan icke skönja något, Mathieu ... Hvar är barnet? Visa mig barnet I: — Se en gång nedåt vid våra fötter, svarade Mathieu, kan du ögna den stora klippan derborta 2 — kJa. — Kan du följa den Svaga bränningen öfver skären? — .Ja, ja. — Och ser du... ännu längre borta ... murarne omkring terassen ? — Längre borta? .. nej .. der är allting i en dimma! Jag ser ingenting! ... O, om