nomie-utskottet föreslagit en utvidgad bosättningsrätt för mosaiske trosbekännare till alla stapelstader af 4000 inv. — Detta betänkande återremitlerades i sjelsva presteståndet för att erhålla liberalare bestämmelser, ogillades i borgareslåndet, som beslöt, att hos Kgl. Maj:t anhålla om upphäfvande af de författningar, genom hvilka här i riket födde eller till svenske medborgare upptagna mosaiske trosbekännare äro i afseende å rättigheten att köpa fast egendom på landet och att bosätta sig annorstädes än i vissa städer, underkastade andra inskränkningar än öfrige svenske medborgare. Endast bondeståndet förbehöll sig äran att ensamt, med 70 röster mot 24, förkasta utskottets betänkande derföre att det var för liberalt, ty då frågan sedermera förekom hos adeln förenade sig detta stånd, med 68 röster emot 58, i stats. Silsverstolpes reservation, att det skulle vara mosaiske trosbekännare tillåtet att bosälta sig i alla rikets städer. Vi meddela till en början diskussionen härom hos Ridd. och Adeln, hvaraf referater kommit oss med snällposten tillhanda. Detta betänkande, säger Aftonbladet, som efter att ha i motiverna uttalat de mest intoleranta satser, hvilka konseqvent skulle leda till judarnes fullkomliga utrotande, sedermera föreslår att judarne skola få bosätta sig i alla de rikets stapelstäder. som ega 4000 invånare — blef från alla sidor underkastadt den mest mördande kritik. Den ende, som uppträdde till försvar för utskottsmajoriteten var hr Bråkenhjelm, ehuru icke heller han ansåg sig böra vidhålla något yrkande om bifall på betänkandet, och friherre Cederström, R., som hade ärnat ge efter något och tillstyrka bifall till betänkandet, men nu fann af diskussionen, att förfäktarne af de frisinnade åsigterna sträckte sina anspråk mycket längre och deraf kunde sluta att medelvägens försäktare skulle komma att pressas mellan sköldarne och beslöt, ett icke följa den valviljande känslans böjelse för godhet, utan i stället helt och hållet motsätta sig hvarje förändring och yrka afslag på betänkandet. Mot betänkandet och med detsamma mot hvarje förändring uppträdde dessutom grefve Liljencrantz, som genom citater ur bibetn ville veta, att Gud bestämt judarne att vara i förtryck och fångenskap och att det derföre rent af vore ogudaktigt att vilja motverka denna gudomliga bestämmelse; excellensen Löwenhjelm, som uteslutande fästade sig vid mosaiternas förmenta antisociala karakter; br Bergenstråle som utvecklade sin reservation; hr von Hartmansdorff, som upprepade alla sina från föregående riksdag kända och då i grund vederlagda argumenter, hemtade från lösa sägner och från fönsterinslagningarne 1838 och 1848; samt herr Knorring, som anförde hittills fullkomligt obekanta fakta, t. ex. huru judarne i Amsterdam måste bo på en viss gata, som stänges vid en viss tid på aftonen o. s. v. Hr Tham, C., uttalade sig emot utskottets motiver, utan att yttra sin mening i hufvudfrågan. Mot betänkandet uppträdde ur liberal synpunk.; grefve Posse, G., som ådagalade motsägelserna i hela betånkandet, hr Dalman, hr Silfverstolpe, som redogjorde för betänkandets besynnerliga tillkomst, hvarur dess osammanhang kunde förklaras och utvecklade närmare det i sin reservation gjorda förslaget, hvilket han förändrade derhän, att rikets ständer måtte ingå till K. M. med en underdånig skrifvelse med anhållan att det måtte varda tillåtet i landet födda mosaiska trosbekännare att utan föregående underd. ansökan, bosätta sig samt köpa och besitta fast egendom i alla rikets städer. Sedan grefvarne Wachtmeister och Lewenhaupt uttalat sig i enahanda syfte, uppträdde frih. Raab, A. C., som ville först fästa uppmärksamhet på det vidunderliga yttrandet af utskottat om judarnes religiösa föreställning om I:sta trosartikeln; vidare derpå att judarne visserligen vore goda medborgare i de länder, der de få vara det; de hade till och med deltagit i fälttåg såsom goda krigare. Fördomen mot dem bland det lägre folket närdes och underblåstes just af de högre klasserna. Mot grefve Liljencrantz citerade talaren ett annat bibelspråk, efter sitt förmenande, af motsatt syftning. Norge hade icke blott blifvit öfversvämmadt af judar, utan icke ens haft något ondt af dem, sedan de blifvit emanciperade; än mindre Danmark, som haft dem en längre tid; tvertom. Judarne i Polen voro slafvar och hade derföre intet intresse att rädda det olyckliga fäderneslandet, men offrade dock lif och blod för detsamma; instämde i hr Silfverstolpes yrkande. Hr Ribbing fästade sig vid utskottets resultat, såsom stående långt efter hvad man redan vid stiftande af 1686 års kyrkolag och 1734 års allmänna lag var ense om. Olyckligtvis hade men börjat lappa på dessa lagverk i detta hänseende, och följden vore det närvarande oefterättlighetstillståndet, hvilket talaren trodde — skulle blifva allt värre, så länge man lemnade å sido kyrkolagarnes efterlefnad och vård; vi voro nemligen nästan utan lag i kyrkans angelägenheter. Talaren beklagade att ej ecclesiastik-ministern vore närvarande, af hvilken talaren ville fordra redo, huru länge detta tillstånd skulle fortfara; yrkade återremiss. FrIh. Raab, 2 :e Ah MH sgfhlluddbodee D