Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1854, sida 2

jag, att det var förbi med er båda ... och jag kan icke beskrifva hvad som föregick . .. men det var, som om lilvets hemliga sjeder brast inom mig . . . Jag känner också i denna stund ... att allt är förbi ... Ropars sökte lugna hennes fruktan och upprepade, att läkaren vore lugn samt att allt nog skulle gå bra. Den sjuka, som höll ögonen tillslutna, lyfte med möda de tunga ögonlocken och kastade på honom en blick, full af melankolisk mildhet. — Guds vilje ske, sade hon. Han vet hur lycklig jag är att lefva med dig ... men .tro mig, min stackars vän, glad dig icke alltför tidigt . . . du gör klokare i att vänta det värsta ... — Och du, asbröt Mathieu henne, fgör klokare uti att hvila litet och vara vid godt mod . .. Jag ... jag tror också på hvad jag känner ... Ännu i natt var mitt hjerta tungt som bly, och nu andas jag så lätt som fogeln i luften. Låt, i guds namn, helsan återkomma, och gläd dig ånyo åt lifvet, om det också blott vore för min skuld. Genevieve ansträngde sig för att räcka Ropars sin kalla och fuktiga hand. — Du är god, Mathieu, sade hon, i det tvenne små tårar, de sista som sinnesrörelsen