Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1854, sida 2

— —k——— Den 27 Februari. Knappt hade de politiska förhållandena tagit den allvarliga vänning, att man kunde fatta, att fäderneslandets trygghet hotades, förrän hela den opposition mot regeringen, som vid riksdagens öppnande visade sig starkt rustad och ganska enig, var likasom bortblåst. En hvar lät sin djupa vedervilja mot en styrelse, som sSå litet förstått landets behof och sin egen kallelse, tystna, uttryckande blott den sromma önskan, att de stora summor som nu voterades, måtte lemnas i händerna på personer, som representerade ett annat system, ett system, som lemnade någon trygghet för att de stora summorna ej blefvo, såsom förr skett, bortkastade genom brist på plan och hushållning. Hvarje opartisk betraktare skall ej kunna undgå att göra det liberala partiet rättvisa för den stora, kanske allt för stora hofsamhet, hvarmed dessa fromma Önskningar framställdes, och för den enighet, hvarmed det på en gång låtit nästan all opposition mot regeringen falla. Under sådana förhållanden hafva vi med obeskrisflig harm och vedervilja läst några utgjutelser från det parti, som betraktar ögonblickets undfallenbet och tystnad å de liberales sida såsom en seger för sig, hvilka finnas insörda i Sv. T., uti en uppsats kallad: Hvad vill Ryssland oss ? — I stället för att gå den känsla af enighet till mötes, hvaraf man i kritiska tider har behof, tager sig Ins. i Sv. Tidn. för, att sedan han omtuggat Aftonbladets och Sv. Tidn:s räsonnemanger i neutraiitetsfrågan, på ett högst oförsynt sätt öfverfalla en och hvar, som önskat erhålla någon garanti för de äskade medlens användning. — Så talar han om t. ex. de lömska smädelser, som skola vara utkastade mot regeringen i och för dess ryska sympathier. — Är det någon lömsk smädelse om man vågar påstå att Preussens och Österrikes regeringar hyst -ryska sympatliier? Det är tvärtom den klaraste sanning, som alls ej jäfvas deraf att dessa regeringar nu möjligen komma att uppträda mot Ryssland. Hvad som gäller dessa båda stater, kan äfven gälla Sverige. — Ins. talar sedan om hjeltarne af munnen och tungan, riddarne af den bakvända visheten, munkampande om ministerförändringar, sramställer hurusom det betalar sig bättre att klandra än att gilla; födkroken hoppas godt af en förändring när det beståndande ej varit gynnsamt; påstår att det vackra ordet liberal öfvergått till en smädelse, då dess innehafvare arbeta mot fäderneslandets sanna väl o. s. v. — Vi hemställa vänligen till Sv. Tidn. huruvida det är rätt och klokt att intaga sådana ntmaningar mot det liberala partiet, i det ögonblick då det, med uppoffring af sina så högst naturliga antipathier mot en styrelse, som vi nu ej vilja karakterisera, gifvit densamma millioner i händerna att förvalta. År det rätt att idenna stund utkasta sådana eldbränder, genom vanvettiga insändare? Blott ett ord om den dringen. Då lord John Russel nyligen höll sitt rygtbara tal om de politiska förhållandena i Europa och begärde nya anslag till krigets förande, så framställde han svårigheten att närmare upplysa om krigsrörelserna, men yttrade derföre endast: Han J ej förtroende att låta oss bestämma härom, så öfverlemna makten åt andra personer, men fordra ej offentlighet för dessa planer, på hvilkas hemlighällande en strids utgång kan bero. — Den engelska regeringen, högt förtjent af såderneslandet, genom en mängd nyttiga reformer, tvekar ej att nedlägga sin makt i nationens händer, men ! — jag. att det var fårhi A äskade ministerföränmad ar håda