Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1854, sida 1

vagen under vattnet, som antyddes af en svaf strimma på dess yta, derpå aftog han sin hat och sin jacka och då han såg, att hans hustre betraktade honom med förvirrad blick, fattade han båda hennes händer och sade: MNru är stunden inne, Genevieve. Kysmig och bed den gode Guden vara mec oss! Den stackars qvinnan besvarade hans om samning, utan att kunna yttra ett enda ord men då hon kände, att han släppte hennes hander för att vända sig mot barnet, utstötte hon ett skrik. Hennes hufvud svindlade; hon elömde allt hvad Mathieu sagt, allt hvad hon lofvat och slöt honom med fortvillan och ångest i sina armar. — Da får icke gå, stammade hon, du får icke gå! ... det är att störta dig i döden! ... Blif qvar! Kom ihåg, att du inför Gud lofvat vara min hjelp, mitt stöd! ... Vill du då lemna mig ensam med Josepha? ... Se hur lång vägen är, och betänk blott, hur djupt det är till hafsbottnen! Både du och Francine skola stanna der! ... O, om det är Guds vilja, så låt oss alla dö här, men låt oss åtminstone dö tillsammans, Mathieu; jag vill icke, att du lemnar mig. Du får icke taga barnet med dig; du får icke gå! . Ropars sökte lugna henne och gjorde en an