Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1854, sida 2

hösdingen, grefve ursäkt derför med de orden: icke nöjda med att sjelfve stå under sukteln, fordra en lika disciplin hos alla andra, kan anföras att, då den vanliga opponenten — ty det finnes blott en sådan — en gång vågade motsätta sig antagandet af en särskild sekreterare ensamt för granskningen af kommerce-kollegii räkenskaper, uppsteg en viss kammarherre (B— 3), blossande, af harm, och utropade: När ordföranden såger att det är nödvändigt, så såttes det hår i fråga, om det behöss! Denne ordförande — en baron Åkerhjelm — som med fanatisk ifver bemödade sig att undertrycka hvarje anmärkning, har sedermera, till belöning , erhållit ordförandeplatsen i stats-utskottet. Nationen kan således veta hvad den har att påräkna från det hållet. Såsom ett sorgligt bevis, huru äfven våra högt uppsatte hysa ett visst misstroende till våra presters religiositet, berättas, att, då landsL., som påstås vara något hvad man kallar lasare, icke blifvit insatt i ekonomi-utskottet, hvartill han troddes aspirera, hade landtmarskalken hemburit honom sin alt man fruktade, det preslerne i utskottet skulle stöta sig på frågan sörevar till man en af Svca rikes löjtnanter, som tyckhans strängt religicsa tänkesätt. Vid middagstiden, samma dag representationsasgörande i stånden, hörde tes komma direkte från riddarhuset, tillropa en hel skara på Norrbro slanerande kamrater: pet blir ingenting af ännu!, hvarpå desse lugnt spridde sig till de närgränsande hotellerne. Men voteringstimman slog förr än man anat, och en stor del af våra Jellskrisne råkade, i sin ädla försakelse af diskussionen, att asven gå miste om sjelfva quintessencen — voteringen. De, efter afgörandet, hemgående riddarhusledamoier mötte en hel mängd af dessa värda representanter i full anmarsch till bataljfältet.