Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1854, sida 2

ker han lofvat henne; på andra stunder iramställde sig uppträdet i bergsklyftan för hennes minne; hon sade, att han var död, och att hon hörde jorden rulla ned på honom i grafven. Läkaren återkom flera gånger och lemnade nya föreskrifter, utan att kunna stanna sjukdomens gång. Det var en förfärlig natt för den stackars modern, som höll det mer och mer sinnesförvirrade barnet i sina armar. Vid dagens inbrott upphörde all denna feberoro, men blott för att lemna plats åt den bedöfvelse, som föregår döden. Framemot middagen uppslog Josepha omsider ögonen och uppgaf en suck — det var den sista. Man var alltför förberedd på detta slag, för att Mathieus och Genevieves stora smärta skulle hafva yttrat sig på något häftigt sätt. — Sorgen hade, så till sägandes, föregått denna förlust; de hade båda tömt den droppe för droppe under den långa dödskampen. Moderns lugn hade emellertid någoj vildt med sig, som skulle hafva förskräckt hvarje annan än den nedtryckte Ropars. (Forts.)