Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1854, sida 1

— Tala ej derom, Francine, hviskade hon och började åter snylta. D— Såg du honom? frågade barnet med en nyfikenhet, full af rädsla. — . min Gud! ... ja! stammade systern, och ... jag kände honom ... det var herr Gabriel! — Din gode vän! utbrast Francine .. är du också säker derpå, syster? ... Och han ligger nu der . . under jorden! O, låt oss gå, jag är rädd, jag är rädd! Hon slöt sig tätt intill sin syster, som sökte lugna henne och återhålla sin egen smärta. — Åvar tyst, Francine lilla! sade hon med bruten röst. Vi måste vara lugna och torka våra ögon . . . annars blir mamma ledsen. Och i det hon hastigt reste sig upp, tillade hon: — Hör, jag tyckte att man ropade på oss . .. Låt oss skynda hem. De båda små flickorna begåfvo sig på vägen; de lemnade klyftan och sprungo skyndsamt bort åt terassen, hvilken de uppnådde helt darrande och andlösa. Genevieve väntade dem der; men mörkret, som började falla på, hindrade henne att märka deras förvirring. Hon tog dem vid handen för att gå in och lät dem tillsammans läsa sin aftonbön, hvarefter de båda gingo till sängs, l