Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1854, sida 1

krets — 1.400 samiljer — af schacker-handel, hvaremot vid embets-berånelsens algilvande endast 280 samiljer dermed försörjde sig. I Wärtenbers, enligt ministerns för det inre berättelse, skulle judarne redan före emancipationslagen af 1828 fullgjort allt, som af dem kunde fordras; andra exempel att förtiga. Det intrång. som man på statsekonomisk synpunkt sålunda befarar, skulle härmed anses vara undanröjdt genom exempel från för handen varande förhållanden, ehuru för öfrigt det skulle vara ätt bevisa haltlösheten af dessa föregifna theorier. Vi vilja till och med i våra dagar se i judarne icke blott annorlunda troende, utan framlingar i annan bemärkelse än vi tänka oss Engelsmän, Tyskar m. fl. Måtte. säger Israeliten doktor Ries-er i Hamburg, med bitter känsla af denna orättvisa, måtte den bedömare af vårt folks förhållande, som icke kan underlåta att i oss Se, icke allenast annorlunda roende, utan äfven främlingar, icke illa upptaga, om vi af alla krafter kämpa mot denna åsigt, hvilken skulle bringa oss till förtvislan om den stödde sig på sanningens grundval. Kallar någon oss otrogne och af Gud förskjutne, så säga vi honom att vi tro på en Gud, som icke förskjuter något af sina barn; men när Tysken kailar oss främlingar i sitt land, så äro vi ju utan hem, utan fädernesland. Men alla civiliserade länders lagar medgifva medborgarerätt åt en invandrares i landet födde barn, efter vissa bestämda vilkor, utan afseende på de förhållanden, hvarunder fadren emottogs. Icke heller förnekar någon full medborgarerätt, äfven i Sverige, åt den till kristendomen öfvergångne juden. Men den i sina fäders tro qvarblifvande juden, han skall i elt kristligt samhälle finnas ovärdig medborgare -rätten. Hvilken orättvisa! Det är nemligen häraf klart att det är endast i kyrkligt hänseende, som betänkligheter fortfara, fastän man icke vågar säga ordet ut, eller öppet prononsera denna sanning, allt för mycket i strid med kristendomens läror. Juden, så fortfar utskottet, fom han är trogen sin religion och den ståndpunkt af motsats i nvilken han satt sig (2?) till kristendomen, mäste nemligen förklara Den, från hvilken en kristen hemtar allt andligt lif och all salighet, för en bedragare, som antingen af öfverlagdt eller oöfverlagdt bedrägeri utgaf sig för en annan än han i sjelfva aerket var. Häraf är klart att juden måste förneka och förkasta så välandra som tredje artiklarne af vår troslära, hvilka dock utgöra hufvudsumman och kärnan af kristendomen och genom hvilkas förkastande äfven den första artikeln förlorar sin kristliga sanning. Utskottet tror derföre, att så vida kristendomen och kristligt lif skola behållas orubbade i sin enhet inom svenska nationen, man framforallt måste akta sig att åt elementer, som äro med kristendomen stridande, inrymma för stort inflytande inom landet m. m. Jag föranledes fråga, till följe af det anförda, om vi Kristne, trogne vår religion och den motsats, i hvilken den befinnes till andra trosläror, ej mäste, alldeles såsom Juden finna den, i ett för vår andliga utveckling, stridigt förhållande till andra religioner. Men häraf följer väl ingalunda att man skall, med hela den religiösa sanatismens fientlighet och ofördragsamhet förfölja andra trosbekännare eller neka dem den rättvisa att i ostörd ro få, då de icke förnärma vår rätt, sjelfva sörja för sin själafrid och sitt jordiska förvärf; rty vägarne äro många, men målet är dock ettoch hvad J viljen andra skola göra Eder, det gören J ock dem. Det skulle här bli för vidlystigt att påpeka all den förföljelse, allt det hat och det blod Kristendomen dragit i sina spår för de minsta menings-skiljaktigheter från de så kallade Stat-kyrkorna, och hvaröfyer menskligheten ryser; men vill man ännu i 19:de seklet på stå att detta är Kristendomens anda? Vidare! är det oss icke bekant att inom sjelfva kristendomen, katholska kyrkan förklarat alla mot henne stridande kyrkor och sekter för irrläriga och deras bekännare för fortappade allällingar: en ofördragsamhet, hvarthän Judendomen aldrig varit eller kommit. För öfrigt får jag låna exempel från turkiska staterna, der turkar och kristne lefva om hvarandra i brokig blandning, om icke äfven der finnas Kristendom och kristligt lif, äfven ,orubbade i sin enhet, ehuru ganska stort inslytand blifvit inrymdt till folje af förhållandernas makt, åt mahomedanska konsessionen: hvarförutan likartade exempel kunna lånas från Amerika, England m. sl. stater.