Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1854, sida 1

— —— DSCS dan de fyra männen lemnat klystan och förSvunnit på gångstigen, fingo hennes snyftningar luft. Francine upplyste hennes hufvud och srågade hvad som sattades henne, men då hon icke fick något svar, kastade hon sig likaledes snyftande i hennes famn. Den lilla systerns tårar syntes stanna Josephas gråt; hon gjorde en våldsam ansträngning för att undertrycka sina suckar och omfamnade Francine, i det hon sökte lugna henne. — Var tyst! stammade hon, snystande mot sin vilja; var icke rädd, . .. gråt icke ... — Avad fattas dig, Josepha, hvad fattas dig? frågade barnet, hållande hennes hufvud mellan sina händer och kyssande hennes af tårar fuktade kinder. — Åh! ... detär ingenting., svarade Josepha i en ton, som motsade hennes ord; det var blott något, som hände mig så helt oförmodadt .. . — Aro karlarne borta? frågade Franeine och såg försarad bort åt grafven. — Ja, svarade Josepha, darrande. — Hvad ville de här? De buro något. Det var en död, inte sannt? ... Systern lade sin hand på hennes läppar.