Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1854, sida 1

Iill dagens historia. Ett ord i sinom tid. Den långt tillbaka påbörjade, och sedan med mer och mindre nit och framgång fortsatta hetsjagten efter den fria pressens malsman har, särdeles på de sednare veckorna, fått liksom nytt lif. Hvad som hittills ej låtit böja sig, torde måhända kunna krossas, tänka förmodligen de öfvermodige på höjderna. Men det förhåller sig med pressen som med ångan, hvilken blir starkare ju mera den fjettras, utan att dock, som hon, bortdunsta, i samma mån den blir frigjord. Det der på vederbörlig befallning tillstallda tragiskt-komiska uppträdet, uti hvilket hr Rudolt Wall var utsedd att spela offret, men i stället, genom en ödets lyckträfl, kom att sköta hvisselpipan, kunde ej annat än verka nedslående på öfvermodet och försätta lättretligheten i ett tillstånd af öfvergäsning. Emellertid — lör att bravera allmänna missnöjet och så till sägandes dölja nederlaget, genom att afleda uppmärksamheten från detsamina, fanns ej annat val än att fortsätta spelet och trumfa med hackorna, naturligtvis i det hopp att en blifvande jury möjligtvis och förmedelst någon skicklig manöver skuile kunna förmås att falla omkull öfver de s. k. rattsprinciperna och, döfvad af fallet, läggas i munnen det ord, hvilket, åtminstone under rediga ögonblick, hittills gudilof! visat sig så svårt att uttala för män af någon heder och sjelfständighet. Vi vilja härmed ej hafva förnekat att ju skrifklådan i högra hand någon gång och till och med rätt ofta väckt förargelse samt gjort sig förtjent af näpst. Men en sak är att näpsa, som Xerxes det gjorde, då han lät piska vågorna i Hellesponten, eller som Fredrik den 2:dre, när han på husknutarne i Berlin lät nedflytta de pasqviller om honom, som der något högt blifvit uppklistrade, på det en hvar obehindradt skulle kunna taga notis om inne