Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1854, sida 1

att bränvin ofta såldes till en tredjedel elller fjerdedel af det pris, som var tillverkningspriset i de kongl. brännerierna. Genom förbudet för landtmannen att efter eget godtfinnande använda sina produkter, minskades deras mängd, och då nu 1783 års förfärliga missväxt inträffade, steg nöden under åren 1784 och 1785, till en förut oerhörd höjd. Uela landsorter utarmades, hela menigheter voro på väg att förgås i eländeHela samiljer — säger en då letvande författare — Åsutto gråtande i sina taklösa hem, der ända till den halfruttnade halmen åtgått till delning imelian dem och kreaturen, hvilka, liksom deras egare icke förmådde bära sina egna kroppar. Denna målning är sann; jag förhöjer icke färgerna. Hundrade bevis kunna anföras, och jag eger dessa bevis. Man säger, att Herrans hand var tung öfver jorden; men man säger icke, att olycksaliga tillställningar och ett förvändt hushållssätt alltid måste medföra de svåraste verkningar. . ... 3) Märkvärdigt är, att kronobrännerierna, under denna allmänna nöd, endast delvis upphörde att bränna. 4) Fåsangt sökes något land, utom s verige, hvarest så många och stridiga författningar blifvit tagne om bränvinet. Alla dessa stadgar, påbud och anstalter hafva, direkt eller indirekt, slutligen medfört den verkan att göra bränvinet dyrt och begårligt. Onskligt hade varit, att man aldrig påstått ett absolut förbud, aldrig klagat öfver ett skäligt bruk. 5) Etthundrade-trettio år hade bränvin bränts i Sverige, innan det första förbudet utkom. Aret 1787 börjar ett nytt tidehvarf i bränvinsbränningens historia, ty den 20 December nämnde år utkom en förordning, som till större delen gjorde slut med kronobrännerierna. Denna förordning börjar med att upphäfva icke mindre än trettioen författningar angående oloflig bränvinsbränning och försäljning, hvilka dittills varit gällande. Man besinne blott, hvilken lagkunskap landtmannen måste ega, för att kunna undvika alia i hans väg utlagda snaror. Han tvangs att blifva lagbrytare — dåliga lagars vanliga söljd; — och lika frikostig som styrelsen var på nya författningar, lika uppfinningsrik var landtmannen på utvägar att kringgå dem. I nyssnämnda förordning uppläts husbehofsbränningen på arrende. Kronobrännerierna skulle dock ej alldeles upphöra, och Stockholm, Götheborg, med flera städer från dem förses med bränvin. Bränvin fick ej införas i städerna vid 16 rdr 32 sk. specie vite samt varans förlust. Vid samma påföljd fick ej heller bränvin föras från städerna till landet i större mängd än 7 kannor. För dem, som af kronan arrenderat husbehofsbränningen, och hvilka (om de egde så stort hemmantal) fingo bränna med pannor af flera hundrade kannors storlek, var det vid enahanda vite förbjudet, att sälja bräuavin till andra än egna bönder och torpare m. l., som bodde på deras egor. Man var redan, vid bränvinsbeslag, van att ofta nog möta med öppet våld, och S 19 af nyssnämnda författning stadgar, huru förhållas skall, når soldmer beordras till betäckning vid dylika förrättningar. Lönbränning och insmugling af bränvin i städerna kunde med allt detta dock icke förekommas. Det nyssnämnda arrendet förlängdes på 10 år genom kongl. cirkulär-brefven af d. 18 April och 15 Nov. 1797. 3) Fischerström, sidd. 285, 286. 4) K. M:ts kung. d. 28 Nov. 1785. 5) Fischerström, sid. 293. A FFFF—— —