Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1854, sida 1

kunde vidtagas, som bättre förenade den enskild tan med den allmanna . Kronans bränvinsbrannings-rättighet skulle utöfvas i flere större brännerier i hvarje län samt utarrenderas till hugade spekulanter, och man väntade! att konkurrensen af dylika skulle bli ganska stor. Motsatsen inträffade dock, och styrelsen såg sig nödsakad besluta, att bränningen skulle för kronans egen räkning verkställas, hvarjemte en direktion tillsattes, som skulle draga försorg derom. Kronan måste alltså sjelf låta, med betydlig kostnad, uppföra bränneriverk i städer och på landet, och dessa förpaktades sedan åt arrendatorer under för desse särdeles fordelaktiga vilkor. Nu kom alltså den dagen (den 2 Maj 1776), då en allmän försäljningsfrihet för kronans räkning berviljades. Landshösdingarne beordrades att öfverenskomma med gästgifvare och krögare, att desse årligen skulle köpa ett visst qvantum bränvin — Åså framt de ville behålla sin rörelse. De förra författningarne mot all bränvinsbränning i städer och på landet — utom vid kronans verk — förnyades, och alla bränvinspannor skulle, vid högt vite, inlemnas på allmänna förvaringsställen, eller ock till kronan, mot visst bestämdt pris föryttras. Allt utländskt bränvin blef till införsel förbjudet. Att detta system, med bränvinets deraf följande dyrhet, uppmuntrade till lönnbränning, behöfver knappt nämnas. Allmogen brände, i trots af alla förbud och husvisitationer; och deraf föranleddes en mängd, till större delen år 1778 utkomna, författningar. Hvarken kungörelser, förhöjda böter, varningar eller förnyade besallningar om bränvinsmälens skyndsamma afgorande vid domstolarne kunde förekomma lönnbränningen. Under riksdagen år 1779 protesterade Bondeståndet, genom sina deputerade, emot detta sakernas skick 2). De anförda skälen voro: Att krono-brännerierna och bränvinsbrännings-förbudet verkat både dyrbet och brist på spanmål. Att fattigdom måste uppstå hos allmogen, när den nödgades köpa sitt bränvin, helst bonden af en tunna råg kan tillverka 16 kannor, men icke för de penningar, som han erhåller genom försäljningen af en tia råg, kan erhålla 7 kannor bränvin, och således förlorar mer än hälften, mister dranken på köpet, och förspiller sin tid med framoch återresor till brännerierna. Atlt dranken vid boskaps-skötseln är omistlig, och alt förlusten deraf gör ansenlig minskning i askastningen af mjölk och allehanda viktualier. Att sederna förderfvas genom så många krogar och lagerställen i landsorterna, o. s. v., hvarföre Bondeståndet hellre ville hälla kronan skadeslös för den på brännerierna använda kostnad, och sedan jemväl, genom årlig skatt till en viss summa på hvart hemman, skaffa ersältning för den af brännerierne vunna inkomsten, allenast bränvinsbränningen blefve fri. Haruti instämde äfven bryggare-embetet i Stockholm och det asfgjordes i borgareståndet med 70 röster emot 20, att bemälda skrift skulle åtfölja de allmänna besvären; men Kongl. Maj:t kunde ej bifalla bondeståndets önskan i denna del. ben olosliga bränvinsbränningen upphörde dock ej, utan tilltog snarare, hvilket nogsamt synes både af den kongl. kungörelsen af den 30 September 1779, och af den omständigheten, a nyt1) Fischerström, sid. 249, der äfven alla detaljer rörande kronobrännerierna finnas upptagne. 2) Ansökningen inlemnades till Konungen d. 9 Dec. 1778.