Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1854, sida 2

— — sl—f-L( ———— wbL—k5——— Geten, som nu var öfverlemnad åt sig sjelf, hoppade framåt på de branta klippspetsarne, der den började afbita de små buskarne af salthaltiga plantor, och de båda systrarne fattade hvarandra i händerna, för att gå ned till den lilla landningsbugten, medan deras mor återvände in för att träffa sina förberedelser. Såsom denna sistnämnda sagt, var Josephas egendomliga förkärlek för herr Gabriel redan flera år gammal. Den förskref sig från den tid, då löjtnanten legat i karantän på Treberon. Han hade nemligen, förtjust af hennes — i sjelfva verket en smula vilda — täckhet, visat henne en uppmärksamhet, som barnet bevarat med en slags passion. Herr Gabriel, som mot sin vilja ingått vid marinen, synmtes föga passa för detta stånd. Midt under detta lif, så rikt på omvexling, ansträngningar och äfventyr, drömde han beständigt om fredliga familjefröjder; han syntes älska ensamheten och tycktes född att lefva bland åkerbrukare, qvinnor och barn. Då han blef förvisad till karantäns-anstalten på Treberon, hade han medfört några älsklingsböcker och sin violin, på hvilken han spelade flera timmar, utan annan afsigt än att höra dess melodiska vibreringar. — Då han gick ut, sprang Josepha honom till mötes och förde honom omkring på klipporna och in bland de