Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1854, sida 2

2— från alla synpunkter och äfven i samråd med sakkunnige män af motsatt åsigt. Man hade I ibland annat i kustsartens frigifvande velat se ett medel till lättande af smuggleriet; emellertid torde böra antagas, att, om kustfarten skulle blifva missbrukad till smuggleri, så kunde detta utföras vida beqvämare af insodingarne än af fremlingar, hvilka sednare sakna den nödvandiga lokalkannedomen och icke så lätt förstå att umgås med de lägre folkklasserna. I hvad fall som hellst kunna dessa och andra invändningar af samma slag icke göras gällande emot nödvändigheten, som ligger i nuvarande förhållanden, att icke längre inskränka kustsarten. Matroshyrorna hafva blifvit mera än dubbelt högre än förut och på många ställen från 3 å 4 st. i månaden stigit till 6 a 7 E. Vidare vore det öfverallt brist på matroser, så att tillochmed pensionerade personer gifva sin pension på båten för att ånyo inträda i tjenst, och matroser, hvilka redan länge vistats i fremmande land återkomma så småningom, för att draga fördel al de goda konI junkturerna. Drägtigheten af de fartyg, hvilka komma att användas, har, efter upphäfvandet af navigationslagarna, ökats ungefar 50 procent, och likväl bafva ifrån Skottlands åkerbrukande diStrikter till regeringen en mängd besvär inkommit deröfver, att det fattades fartyg, för att i rättan tid fortskaffa produkterna långs utåt kusten, och att åkerbruket derigenom går miste om en betydlig förtjenst; dylika klagomål hade äfven inkommit ifrån disponenterne af stenbrott, och uti ett memorial från Tyne Alkali Company af den 19 Nov. sistlidet år förklarades, att kompagniet, oaktadt alla anstrangningar, icke vore i stånd att anskalfa brittiska fartyg, för att sjövägen importera de 100,000 tons produkter, som det hade af nöden, under det att en mängd utländska fartyg dagligen barlastade inlöpa i Tyne, och redan lossat en så stor massa af barlast i floden, att floduppsyningsmännen varit nödsakade att reqvirera mudderfartyg för att åter transportera denna barlast ut i Nordsjön. Många fremmanI de fartyg fara från Norge till Dublin, från Dublin till Newcastle, och från Newcastle till Norge, men medföra från Dublin till Newcastle ingen last, utan endast barlast, som sedan kastas i Tyne, till stort mehn för sjöfarten på floden, under det att de äro hindrade att införa nyttiga råämnen och andra varor. Huru betydlig trafiken med fremmande fartyg är, synes ibland annat deraf, att år 1852 sådana fartyg af mera än 415,000 tons drägtighet afseglat ensamt från Liverpool. Huru litet brittiska rhederierna hafva att frukta af upphäfvandet af den enda ännu bestående inskränkningen i sjöfarten, medelst kustsartens srigilvande, synes redan deraf, att, sedan upphälvandet af navigationslagarne år 1849, brittiska fartygens drägtighet på ett öfverraskande sätt ökat sig, och hyrorna uppnått en nästan exempellös höjd. Alla farhågor, att det skulle blifva brist på skeppsgossar, hafva visat sig ogrundade; år 1853 hade öfver 1000 skeppsgossar mera inträdt i tjenst än år 1852. Andra nationer, hvilka icke hållit lika steg med England i sjöfartens frigörande från alla på den tyngande inskränkningar, erkänna redan nu det ofördelaktiga i sitt förhållande ; så drefs handeln emellan Frankrike och Amerika i form af en transitohandel öfver England, och förskaffade engelska handeln och sjöfarten år 1851 en ökad inkomst af 2,282,639 L samt år 1852 af 2,564,429 L. Dervid bör icke förgätas, att under de första åren efter navigationslagarnes upphäfvande många missgynnande omständigheter funnos att bekämpa, genom hvilka dock beviset på de goda följderna af tillgörandet så mycket klarare trädde i dagen. Under den korta debatten, som följde I på handelsministerns tal och i hvilken Hume, Labouchere. Henley och andra deltogo, hördes knappast ett tecken till opposition emot de miGfhei Oo