4. CG CHUu,z GTYJJÖUngars hus på Stampen. men för hvad man kallar kabinettsärenden, eller de förberedande och kuranta ministeriella målen, qvarstår dock, för alla de beslut, som kunna hafva samband med rikets traktat-enliga ställning till främmande makter, samma grundsats som för andre regeringsärenden. För att rätt fatta förhållanden härmed, torde vi först böra meddela ordalydelsen af de 88 i regeringsformen, som röra de ministeriella målen. Denna är följande: 11. Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande till främmande makter, må konungen låta bereda och handhafva på det sätt honom lämpligast synes. Statsministern för utrikes ärendena tillhör, att dessa mål inför konungen föredraga och anmäla, i närvaro af en annan statsrädets ledamot. Ar statsministern frånvarande, föredrage den statsledamot, som konungen äfven i detta fall tillkalle. Sedan konungen af dessa embetsmän inhemtat till protokoll anförda råd, för hvilka de blifva ansvarige, fatte konungen, i deras nårvaro, besluten; åliggande det den dertill särskildt förordnade att protokollet föra. Af sädana beslut må konungen låta till statsrådets kunskap komma, hvad honom nyttigt synes, så att äfven någon kännedom af denna riksstyrelsens gren måtte hos statsrådet finnas. I 8 12. Konungen äger att i afhandlingar och förI I I bund med främmande makter ingå, sedan han, enligt I föregående deröfver hört statsministern för utrikes ärendena och nägon annan tillkallad statsråds-ledamot. Af dessa stadganden finner enhvar, att grundlagens anda visserligen icke, i fråga om Rikets utländska förhållanden, är stridande mot den som bör göra sig gällande i Landets regeringssätt, på det hela; nemligen: det gamla Enrål dets inskränkning genom rådgifvare-ansvarigheten. Konungen äger sin beslutande rätt, i de ministeriella, likasåväl som i öfrige mål, men föredragning och anmälan af dessa tillhör en ansvarig minister, och Konungens beslut kan endast fattas, sedan denne och ännu en annan ledamot af Statsrådet anfört sina råd, lör hvilka de äro inför nationen ansvarige; ja beslutet måste till och med fattas i deras närvaro. MNinisterns skyldighet i dessa mål är således densamma som i andra mål samtlige ledamöters af Statsrådet; nemligen, att vid det ansvar som 106 och 107 Sg Reg.formen stadgat iakttaga Rikets sannskyldiga nytta m. m.; och hvarför sorskilda stadganden i Statsrådets ansvarighetslag, åsyftande juridisk ansvarspåföljd i delta afseende icke behöfts, är en följd deraf, att densamma genom allmänna lagen (Missgerningsbalkens 4:de kapitel) är tillfyllest ålagd hvarje svensk man; alltså äfven en minister eller en statsrådsledamot. Men, säger man, detta är godt och väl; dock kan den som föredrager de ministcrielta målen icke vägra sin kontrasignation å Konungens beslut, emedan en sådan vägran, enligt 38 8 Reg.formen måste grundas derpå, att Konungens beslut är stridande emot denna Regeringsform, och Regeringsformen lemnar åt Konungen, att låta bereda och handhafva de ministeriella målen Åpå det sätt honom lampligast synes. Då således ministern ej kan vägra att expediera beslutet, utan blott att till protokollet anföra sina rådslag, så beror ju dessa slags mål af Konungen personligen. Vi svare härtill ett bestämdt nej! Denna tro på det gamla enväldets qvarstående i Rikets förhållande till utländska makter, är ett misstag, ett missförstånd om grundlagens anda och ordamening! Gå vi nemligen tillbaka till 4 7 Reg.formen, så finna vi följande lydelse: Alla Regeringsärenden, med undantag af sådana, som i II och 15 SS omförmälas, skola inför Konungen i stalsrådet föredragas och der afgöras. Har finnes alltså icke s 12 Reg. sormen (se här ofvan) undantagen. Detta är af yttersta vigt att iakttaga; ty det sprider fullkomligt ljus i saken. Se här rätta förhållandet: S II, lemnar allenast åt Konungen, att låta bereda och handhafva de ministeriella målen, på det sätt, som han finner lämpligast, att efter rådslag med tå sina rådgifvare besluta. Fald ved Trollhättan, der kaster sit Skum op i Luften, men som den roligt slydende Elv, der idag har fört os ned til Eder.