Men så snart Konungen vill skrida till handling, (ty beredningen och handhasvandet af dessa ärenden rörer naturligtvis endast de egentliga kabinetts-ärendena), så snart fråga är, att ingå afhandlingar och förbund med srammande makter, tillhör afgärandet de ärenden som enligt 4 7 böra inför Konungen i statsrådet föredragas. Det är således blott den preliminära frågan om Konungen anser sig vilja eller böra ingå i dylika afhandlingar och förbund, som beredes och handhafves i samråd med utrikesministern och ett statsråd; sjelfva beslutet måste, enligt grundlagens ord (och den får ej annat än efter orden tolkas) fattas i statsrådet, såsom i 7 Reg.formen icke undantaget från de regeringsärenden, hvilka der skola af Konungen afgöras. Det skenbart motsägande i 12, der det står, att Konungen äger ingått i dylika förbund, sedan han enligt 11 deröfver hört utrikesministern, Åc.: uppkommer deraf, att i denna Y åsystas endast att bevara Konungens prerogativ i detta afseende, men icke att undan draga Konungens beslut den föregående all manna rådgifvare-åtgärd, som för alla andra regeringsärenden än kabinettssaker och kommandomål, (hvilka af nödvändighet måste vara underkastade hemlighet under beredandet och handhafvandet) är hufvudvilkoret för vårt grundlagsstyrda statsskick. Iakttagandet af denna grundlagsenliga form för besluten om förbund med utländska makter, hvilken äfven nödvändigt står i samband med de i 13 S Reg.formen omhandlade frågor om krig och fred, hvaröfver äfven statsrådets yttrande erfordras, inskränker alldeles icke Konungens beslutande rätt; men den gör denna, i andan af hela vårt regeringssätt, beroende af skyldigheten att inhemta upplysningar och råd af statsrådet. Vi äga alltså, efter vår åsigt, lika mycken garanti för regeringens handlingssätt i dylika frågor, som i alla andra regeringsärenden; och lagstiftaren har till och med, då han på goda skäl ansåg sig böra lemna till Konungen att med blott två personers biträde och råd bereda och handhafva de ministeriella målen, sökt dermed förena den garantien, att hos statsrådet skulle, dfven af den riksstyrelsens gren, finnas någon kännedom (se slutet af 11.) Hvad som anses nyttigt att derom meddela, beror naturligtvis af Konungen, efter att hafva derom hört utrikesministerns tankar; men då utrikesministern är en medlem af statsrådet och inför nationen ansvarig för sina hand lingar, bör man väl förmoda, att han anser sin pligt vara att erinra om vigten af att låta det nyttiga komma till statsrådets kunskap. Besinnas vidare, att om ock grundlagen icke stadgat såsom ett tvång för rådgilvarne, att anse sig skyldige nationen en gemensam ansvarighet för hvarje specielt fall, då landets angelägenheter behandlas, så böra icke endast hederskänslan, utan äfven den moraliska pligtkänslan, hvilka i fråga om fosterlandets fördel och allmänt väl i så många afseenden gör den juridiska ansvarigheten obehöllig, dock anvisa dessa höge embetsmän nödvändigheten af en gemensam verksamhet för statens basta, och i följd deraf en gemensam kännedom, en gemensam delaktighet i allt sådant, som bestämmer Rikets förhållanden till afven utländska makter. Skulle utrikesministern eller den eller de statsrådsledamöter, som kallas att gifva råd för de ministeriella målens beredande, vara så pligtförgätna, att de icke iakttaga de grundsatser som rådgilvare-personalen antagit till grund för sitt system och sin kollektiva moraliska ansvarighet inför nationen, eller ej meddelade de öfriga om något sådant förehades i förbundsvag med främmande makter, som kunde medföra osard eller uppoffringar för landet, då vore ställningen högst betanklig — men då vore ock säkert detta en följd af icke blott strassvärd försumlighet i rådgifvarnes nödiga uppmärksamhet på hvarandra, utan äfven af ett lättsinnigt ingånget åtagande, att gemensamt med sådana män öfvertaga ledningen af landets styrelse. —